Det var 80-tal, det var en härlig tid med Limahl, äppelschampo och en okuvad tro på någonting stort. Vi murade grunden för 1996 års stora triumf. Jag var en del av detta. Så minns jag det. Ja, så var det. Vilka minnen.
Jag spelade bland annat med Torbjörn Lindberg i Groko. Mitt minne målar upp bilder av att vi dominerade, inspirerade och tog kulor för gruppen. Jag tror till och med att jag höll i snacken i omklädningsrummet. Isen var min kanvas, klubban min pensel. Ja, så var det.
Vilka minnen.
Någonstans på vägen svalnade dock intresset för ishockeyn som aktiv. Visst, min talang låg på metanivå och jag hade nog i dag skänkt Luleåpubliken mina 15 år i elitserien för att en dag få tröjan hissad och allt det där men... jag var nog för speciell. En Flamingo bland gråsparvar som längtade bort till en miljö som omfamnade den känsliga natur jag bar på.
Ok, Torbjörn hade skridskoåkningen, tekniken och fysiken, men jag hade artisteriet.
Efter en 116 förlust borta mot Munksund där bland annat en ung "Bulan" Berglund hade happy hour varje byte tappade jag dock tron totalt. Jag minns att jag gjorde en fantastisk match. Men även om jag gjorde ett centerjobb på landslagsnivå fick jag inte något tillbaka från gruppen. Vår målvakt, Johan Håkansson (i dag hyllad krönikör på NSD) var näst bäst på isen. Han räddade bland annat ett skott med halsen. Trots detta hjältemod drabbades mitt brinnande hjärta av syrebrist efter slutsignalen. Jag tror att ni förstår vilka känslor som rusade i mig.
Jag var nio år, bitter och desillusionerad.
Jag flydde till musiken. I en värld sprängfylld av explosiva känslor, resor inåt och abstrakta mosaiker av obegriplighet fick mitt sanna jag luft. Jag upptäckte vem jag var:
En känslig, svag och skotträdd elitpajas.
Penibelt nog lade detta grunden till min fascination för ishockeyn i vuxen ålder. Om man ska ge sig på en lekmannamässig socialpsykologisk analys av detta står förmodligen ishockeyn som monument över mina tillkortakommanden som man. Jag är trygg i min clown så jag kan bjuda på detta. Jonas Rönnqvist jobbar med fysik, taktik och sätt att vinna matcher på. Jag jobbar med känslor och annat fjams.
I detta hittar du också förklaringen till att musiker och skådisar springer efter idrottsstjärnor. Vi har helt enkelt insett vilket obegripligt fjantigt jobb vi har. Vi hoppas att bli smittade av detta virus som elitidrottare bär på, men man kan inte smittas av något man är immun mot. Jag brukar hänvisa till den blick jag uppvisar vid 15-40 i egen serve. Det är blicken hos ett offer. Det är en blick fylld av sorg över ett förlorat game i sin linda. Att elitidrottare springer efter musiker och skådisar har sin förklaring på ett annat plan. (Jag hänvisar till Mats Wilander och bifogar en karta över Colombia.)
I en värld där Rolf-Göran Bengtsson kan tilldelas Jerringpriset med ett tydligt röstövertag famlar jag efter sans och vett, något att luta sig mot. En konstant.
Ishockeyn står för detta . Det finns en värdegrund som vilar i något evigt där man exempelvis inte tar hjälp av djur för att övervinna hinder utan löser problemen för egen maskin. Rolf-Göran Bengtsson äter gifflar, pratar konstigt och tar 17 kilo i benböj. Att hästsporten upptar delar av OS-programmet är ett större mysterium än Tutankhamuns död och en pinsamhet för människorasen. Här fyller ishockey och annan seriös idrott en viktig funktion.
Inte hat och förakt - men rivalitet
Att jag följer Luleå Hockey slaviskt har säkert sin förklaring i behovet av en navelsträng till ursprunget, sociala kopplingar och bla bla bla zzzzzzz. Visst, en match på Hovet samlar oss utflugna kring en sak som enar och stärker och vi får dela äran av att bli kallade lappjävlar i 60 minuter vilket är poesi och näring för själen, men jag skulle vilja ta det ett steg längre och påstå att Luleå Hockey representerar primaten i mig. Det som primärt lockar är kampen, rivaliteten och det allmänna Animal Planet-klimat som råder. Jag pratar inte om hat, inte heller om förakt (osäker på den) men definitivt om rivalitet.
q q Detta upprör många. Min blogg har väckt mycket ont blod bland fans och skribenter runt om i Sverige då den inte avhandlar landet som homogent . Jag har förmodligen i mitt arbete sett Sverige genom en helt annan lins än de flesta och tycker mig ha belägg för att belasta vissa regioner med en gnutta kritik.
Jag hatar till exempel inte Västerbotten men jag ser vad jag ser, jag vet vad jag vet. Det förekommer oegentligheter i regionens djurhantering. Fakta. Människor lever i osunda relationer där det finns medicinska belägg för att kritisera. Fakta. Gör dessa påståenden mig till en ond person? Jag vill inte gå genom livet med förbundna ögon. Det är allt. Har Rickard Wallin en stor hjälm eller ett litet kranium? Jag vill veta sånt. Gör det mig till en jättedum människa? Jag vill leva med det som är sant. Det är allt.
Analys: Guld till Luleå
Luleå Hockey står monument för kollektivets styrka, en demokratisk värdegrund och kärleken till elitidrottens sanna väsen. Luleå Hockey bottnar ideologiskt. Detta är anledningen till att Luleå Hockeyförening än en gång ligger i framkant för ishockeyns framtid i Sverige. Jonas Rönnqvist har tagit elitserien till skolan och precis som i skolan följer vissa elever lektionerna (AIK) och några sitter längst bak och kastar sudd (DIF, LHC). Denna pionjärverksamhet ger mig anledning att sammanfatta tankarna inför stundande slutspel:
Slutspelet i Elitserien säsongen 2011/2012 kommer att rendera i ett tronskifte inom svensk ishockey. Luleå Hockey kommer att inkassera sitt andra SM-guld, men jag vill betona att jag tar dessa brösttoner med objektiv stämma. Det är helt sonika en korrekt analys av vad som kommer att ske.
Anledningen till att jag kan gå ur min roll som fanatisk LHF-supporter och ta neutral position hittar vi de facto i det spel som Luleå Hockey presterar. Det finns inget lag som slår Luleå Hockey i bäst av sju matcher. Punkt.
Med hemmaplansfavör i en eventuell avgörande sjunde (vilket inte kommer att behövas) står detta faktum än tydligare. Punkt. Den spelidé som " Team Rönken" lanserat och spelarna så adekvat exekuterar tål vilket motstånd som än bjuds över tid. Punkt.
Vi har dessutom ett sparkapital som överstiger övriga föreningars. Vi har en treeggad au derves som sparats just till detta slutspel: Niclas Wallins burk med stryk, Johan Harjus snövit-uppvaknande och Johan Gustafssons kliv in i Minnesota Wilds lednings våtaste drömmar. Dessa tre herrar kommer att fälla avgörandet.
Låt oss känna glädje i detta. Låt oss omfamna Le Mat-pokalen likt en återfunnen taxvalp. Låt oss sedan resa en staty över "Osten" högst uppe på Ormbergets topp. Vi ses i Stadsparken. Jag kommer att bära vita jeans och Löwenbräu glasstövlar.
Lets born to rock.