Pojken försöker få den vita draken att lyfta. Med tofflor på fötterna springer han fram på en sandig bakgata i Sheberghan. Ögonen glittrar och han skrattar åt att draken, som trots hans idoga försök, inte lyfter högre än hans axlar. I stället gör den en sakta loop ner på marken.
Glädjen hos barnen vi möter på våra flera promenader är enorm. Ingenstans har jag mött så många bekymmersfria, spjuveraktiga, nyfikna och glada blickar samtidigt. Det känns hoppfullt. Bredvid mig går beväpnade svenska soldater med skottsäkra västar och solglasögon. Vi tar oss fram genom fattigdom och kvarter med obefintlig infrastruktur. Vi har den afghanska sargade historien i form av ryska vrak och skottskadade väggar mitt framför ögonen. Ryssar har ockuperat de här gatorna på 80-talet, därefter tog talibanerna över styret fram till 2001 då USA gick in i landet. Jag kan inte låta bli att fundera på om vraken av svenska stridsvagnar ligger bredvid de ryska i framtiden?
Många afghaner har aldrig upplevt en vardag utan krig och våld. För mig är den tanken nästan obegriplig.
Om historien ser ut så, mot vilken framtid springer då pojken med draken?
Svenska soldater ska fortsätta att patrullera med sina
AK 5:or bland den afghanska befolkningen. Det blir ingen tillbakadragning av trupperna.
I dag lägger den svenska regeringen fram en proposition om den militära närvaron och redan tidigare i veckan stod det klart att det finns en bred politisk uppgörelse bakom den. Regeringen är överens med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om att behålla de stridande trupperna i norra Afghanistan minst fram till 2014. Beslutet ska klubbas i riksdagen under hösten.
Vi kommer att ha 500 soldater på plats även nästa år. Tanken är att den afghanska polisen och armén ta över säkerhetsansvaret i landet inom tre år. Sverige blir troligtvis kvar mycket längre än så, men vi ska gå från att ha en stridande uppgift till en mer stödjande.
Allt detta är dock avhängt en sak: om verkligheten tillåter.
Och verkligheten i Afghanistan ser ut så här: talibanerna har flyttat fram sina positioner. De är redo att ta strid för sitt land. Svenskar utsätts för allt fler attacker vilket är en följd av en tuffare strategi där de går in i talibanstarka områden och stannar där.
Fem svenska soldater har fått sätta livet till i "fredsarbetet". När jag frågade soldater om de ska fortsätta med den tuffa strategin blev svaret att deras arbete vore förgäves om de slutade nu. En sådan argumentation kan i värsta fall bli en självsnurrande spiral. Hur många soldater som än dör så kan man inte sluta strida - för då är allt förgäves? Och så fortsätter det...
Jag och fotografen Kurt Engström tillbringade några dygn i Mazar-e Sharif. Under tiden framstod tre saker tydligt när det gäller den svenska utlandsstyrkan FS19.
- De går in i oroliga områden och tar strider mot talibanerna så att vanligt folk ska kunna leva, och biståndsorganisationer kunna verka, där. En tuff strategi som lett till fler strider.
- De arbetar nära den afghanska polisen och armén med målet att kunna lämna över helt när säkerhetsläget tillåter. Den afghanska armén blir stabilare för varje dag medan polisen beskrivs som korrumperad och svåra att lita på ännu.
- Utlandsstyrkans närvaro verkar uppskattad.
Afghaner, som NSD pratade med, upplever att det blivit säkrare.
- Det skulle innebära en katastrof om det internationella samfundet drar sig tillbaka nu innan de afghanska säkerhetsstyrkorna är uppbyggda.
Förmodligen skulle talibanerna komma tillbaka, säger Krister Bringéus, chef för den civila avdelningen som är under uppbyggnad på Camp Northern Lights.
Inbördeskrig med folkmord som följd, sade en soldat tvärsäkert till mig. Det är vad som skulle ske om Isaf-styrkorna drog sig tillbaka. De afghaner som ställt sig bakom Isaf står först på listan att avrättas, sägs det. Redan i dag lever de mycket farligt. NSD har berättat om den afghanska ingenjören som slets ut ur sin lastbil och fick 16 skott i huvudet. Han hade gjort fel sak. Han hade hjälpt till att bygga en svensk militärbas i det starkt talibaninfluerade området Ali Zayi väster om Mazar-e Sharif.
Samtidigt som det sägs ha blivit säkrare i Afghanistan så ökar också stridigheterna. Talibaner och upprorsmännens starkaste vapen är att de kan terrängen, att de har sina hemmagjorda vägbomber och att de ser ut som vilka afghanska bönder som helst.
Under vår vistelse pågick strider var och varannan dag. En svensk soldat dödades, och två skadades allvarligt. Vi var själva med om en mer eller mindre hotfull situation.
När vi under dagstur skulle resa tillbaka till Mazar-e Sharif från Sheberghan meddelade befälet att vi hade en "threat warning" mot vår grupp. På någon av vägspärrarna skulle det finnas talibaner utklädda till
afghanska poliser. De skulle försöka stanna våra bilar för att prata men med syftet att döda oss. Precis så dödades två svenska officerare i februari i år. Afghansk polis avrättade dem längs samma väg som vi åkte.
Vad som än hände skulle vi inte stanna, löd ordern. Ett stopp var det värsta tänkbara scenariot. Nu var det precis vad som hände. En av bilarna fick fel på däcket och det blev en nervös stund innan vi rullade igen.
Läget kändes allt annat än säkert.
Här och var pratade jag med afghaner som välkomnade Isafs närvaro. På den tyska campen vid flygplatsen
i Mazar-e Sharif var en ung man, som startat ett byggföretag, hoppfull och tyckte att situationen blivit bättre. Men han var också realist. På min fråga hur lång tid det tar innan det är ordning i Afghanistan svarade han "kanske 50 år, eller mer. Hoppas jag hinner uppleva det".
Överste Gustaf Fahl, högsta chefen för FS19-styrkan som är nere från maj till december, är inne på samma linje när det gällde tiden för återuppbyggnaden.
- Vi pratar 20-30 år. Afghanistan har efter ett antal konflikter blivit fullständigt ruttet, säger han.
Det ska bli intressant att följa utvecklingen. Jag undrar hur stor skillnad Isaf-styrkorna hinner göra på tre år, fram till 2014?
De svenska soldaterna gör en stor insats där nere. Men med den afghanska historien ständigt flåsande i hasorna så undrar jag om truppförstärkningar är rätt väg att gå?
"Även om de [afghanerna, reds.anm] bekämpar varandra, sluter de sig samman vid första tecknet på utländsk inblandning", skrev den legendariska Afghanistankännaren Nancy Hatch Dupree i en av sina krönikor, november 2001.
Den svenska journalisten Jesper Huor gjorde en intervju med talibanledaren Zamir Gul någonstans i norra Afghanistan. I hans bok I väntan på talibanerna hälsade Gul att Sverige ska ta hem sina soldater: "Ni måste förstå en sak: vi är afghaner, vi är muslimer. Tron brinner
i våra hjärtan och vi kommer aldrig att acceptera ett liv under utländsk ockupation. Hellre dör vi. [...] De måste lämna landet. Vi ska driva iväg dem, insallah".
Militär närvaro, som stödjande part och mer bistånd, behövs självklart. Men är det rätt med fler utländska soldater som tar strider mot talibaner, som trots allt också är afghaner? Jag tänker att måste vara som att vifta med ett rött skynke framför en ilsken tjur.
Tillbaka till Sheberghans gator och pojken med den vita draken. Lika svårt som det kan vara att flyga drake mellan lermurar en vindstilla dag, tycks det vara att hitta en lösning på de mångåriga och djupa konflikterna
i Afghanistan.
Man kan bara önska sig en vindpust åt rätt håll, så kanske draken lyfter mot skyn.