I söndags hade den postapokalyptiska tv-serien The Walking dead säsongspremiär i USA. Den 6 november kommer den till Sverige. Som jag har längtat. Åter kan jag njuta av en grupp människors kamp för överlevnad i en värld där zombien står högst i näringskedjan.
I en avlägsen tid, det kan ha varit på Stenåldern eller möjligen Järnåldern, hade jag en flickvän som pluggade i Göteborg. Av någon anledning minns jag det som om det alltid var höst när jag var där. Vi åkte spårvagnen fram och tillbaka genom regniga Götet. På vägen hem till ettan i Kålltorp passerade vi alltid en begravningsplats. Stampens kyrkogård tror jag att den heter. Ovanför entrén till kyrkogården sitter en stålskylt i muren. På den står det: Tänk på döden. Och jag gör ofta det. Särskilt den här tiden på året.
Hösten är liksom dödens årstid. Sommaren dör, allt somnar inför den långa vilan mot vårens uppståndelse. Under allhelgonahelgen tänder vi upp kyrkogårdarna och partar loss i bästa halloween-anda. Det är lustigt det där med döden. Vi skyfflar undan och gömmer oss. Det flesta människor dör på institution. Lasarett eller äldreboende. Min käre far fick stämpla ut hemma, bland nära och kära. En ynnest få förunnat.
Men döden ska helst inte finnas. Hur många har sett en död människa egentligen? Vi har gjort det till något onaturligt. Trots att det ju faktiskt är naturligare att vara död än levande. Det finns ju trots allt fler döda människor än levande. Det är ju därför zombie-apokalypsen blir så jobbig. Hur rädda vi än är, hur mycket vi än anstränger oss att försöka förtränga omger vi oss ändå med döden. Tv-serier, filmer, böcker. Nästan allt handlar om vem ska överleva. Vem är mördaren? Hur ska det gå? Klarar de sig? Dokusåpor om akutmottagningar och räddningspersonal. Listan kan göras hur lång som helst.
I onlinespelet Battlefield har jag dödat 10 861 fiender. Å andra sidan har jag dött 20 664 gånger så det jämnar ju ut sig. Med råge. Vampyrerna har manglat på i många år nu. Från En vampyrs bekännelse via Twilight och Vampire daires till True blood. Personligen tycker jag blodsugarna är lite väl "emo". Av de levande döda föredrar jag just zombies. Denne odöde förskönar inget. Den visar dödens rätta ansikte. Kallt, ruttet ensamt och allmänt oglamoröst. Det tvingar oss att ta fram det mest mänskliga i oss själva. Det måste vara någon slags undermedveten terapi för oss. Vi omger oss med det vi fruktar mest. Förmodligen bara för att bagatellisera det oundvikliga.
Men låt nu inte min deppiga krönika sänka dig. Hav förtröstan ty livet äro långt och rätt jävla kul. Så jag säger som en av mina goda vänner: Live! Because death is coming.