Ligger och tittar i taket. Blekt morgonljus strilar in genom en glipa i gardinen så det kan inte vara natt. Viskar: "Är du vaken?" Får ett hummande till svar. Konstaterar att tiden av försovningar är över när vi bägge två stiger upp lååångt före klockan har ringt. Är det så här pensionärer har det?
Förutom att man med åldern verkar vakna okristligt tidigt så blir man inte arg lika ofta. Jag har fått en större gråskala, det svarta och det vita finns där, men i alla fall för mig har tiden på jorden inneburit att jag förstår att det finns olika sidor av saker och ting. Att ägna sig åt att kalla andra för idioter och vilja gör dem illa tycker då jag inte är något för oss som är riktigt vuxna. Men inte heller att knyta näven i fickan.
Det här att inte vara arg lika ofta verkar inte gälla alla för folk verkar vara rasande hela tiden. Kommer ni i håg att Luleå hade en "speakers corner", om jag minns rätt låg den vid Gula Paviljongen. Det var i och för sig bara några plattor i trottoaren, men syftet var att där skulle man ha möjlighet att tala från hjärtat. Tror inte att det var många som gjorde det. För det är en sak att ta ton öga mot öga med folk, en annan att skicka ett meddelande ut i internet.
Nu finns ett "talhörn" i var mans ficka och det används bland annat till att vara ilsk. Jag har en nästan-fyraåring nära mig och han kan vara arg ska du veta. Med händerna i sidorna och med rynkad panna berättar han när det är något han inte vill. Ibland tycker jag att det verkar som om det bor kvar en sån i många vuxna, i alla fall när de kommenterar på Facebook. En liten ilsk trotsig människa som egentligen inte riktigt vet varför den är så arg, och som definitivt inte går att påverka åt något håll.
Ibland verkar ilskan könsbunden, män kan vara arga på att man måste ha hjälm på skoter. "Vad är det för svammel? Inte behövs det när man tuffar fram med familjen soliga vårdagar. Och körkort för skoter, herregud. Vadå - jag har ju kört skoter sen barnsben och det har gått bra."
En del kvinnor upprörs över hundar i långtbortiland som mår dåligt. Såna kan i samma andetag med skärpa argumentera för att människor på flykt inte ska få komma hit. Konstigt tycker jag.
Men lite vardagsilska kan vara uppiggande. Min handlar en del om när så kallade arbetskamrater lämnar firmabilen utan bränsle, eller när de inte sätter i sladden när det är kallt. Och de här nya mjölkpaketen, med skruvkork, vad är det för svammel? Sista skvätten blir alltid kvar och krångel när man ska källsortera. Den växtbaserade biokorken ska i plastinsamlingen, är det bra?
Och så det här med Postkodlotteriet, ett ondskefullt påfund. Detta lotteri går nämligen inte att sluta med om man en gång börjat, för då kan man ge sig fan på att grannarna vinner och står där och glassar en med en ny Volvo. Det torde ha renderat i en rejäl bonus för den som kom på det geniala i att inte bara visa vilka som vunnit utan också de som förlorat.
Om ni undrat över vad jag tycker i olika frågor så kommer två här: Jag upprörs inte över skoterhjälmtvånget eller körkortet. Det var nog inte bara glad tillrop när bilbältestvånget infördes, eller vad tror ni? Få tycker det var fel nu. Min åsikt kan komma ur att jag inte kör skoter, kan också vara för att jag är kvinna.
Men jag kan i viss mån hålla med kritikerna. Rent logiskt kan man ju låta folk köra ihjäl sig på skoter också. Drunkna får man ju utan ingripande av lagar och myndigheter. För något tvång för flytväst finns ju inte och varje år inträffar tragiska olyckor med flytvästlösa som drunknar i fiskeolyckor.
Annat är det med mjölkförpackningarna. Man kan inte ta folk på allvar om de kräver mjölk i de här skruvkorksförpackningarna. De är svårhanterliga för butiker och knappast ett fall framåt för miljön. De säger att man ger folk vad folk vill ha - men int har de frågat mig.