Inte har jag väl mycket till konstnärligt sinne. Inte har jag väl egentligen förstånd att uppskatta något finare än Jonny Nordlunds penndrag i 91:an Karlsson. Men ibland står stjärnorna rätt. Plötsligt befinner jag mig på Museum of Modern Arts, framför Vincent van Goghs Starry Night, och där blir jag stående. Tiden går, jag står kvar, och det är väl så stor konst ska fungera. Du tittar, tror att du sett allt, men hela tiden dyker det upp nya detaljer, nya känslor, som gör att du sugs fast vid konstverket.
En motståndare som trycker i ryggen. En gräver med klubban från höger. En annan från vänster. Tillsammans väger de närmare trehundra kilo, men Linus Omark står bara där. Med vänster hand håller han balansen och avståndet mot sargen, den högra håller i klubban, en av skridskoskenorna har låst fast pucken och ingen av Frölundaspelarna kan rubba honom. Han ser sig omkring, letar lösningar, ser Juhani Tyrväinen komma och drar pucken med skridskon i en båge, runt stödjebenet, och serverar den till lagkamraten mellan motståndarens ben.
Det blev inget mål av det där, om jag minns rätt blev det inte ens en målchans. Men jag tycker ändå att situationen så väl berättar exakt hur överlägsen Linus Omark är just nu att jag ville dela den med er.
Det här är en spelare som under hela sin karriär blivit bedömd som en offensiv finlirare med halvhjärtat fokus på det defensiva arbetet. Det är en spelare som blivit viral tack vare sina dribblingar och han har kryddat sitt artisteri på isen med munläder utanför den. Med det beteendet kommer också förutfattade meningar, fördomar, men är det någonting som Linus Omark bevisat den här säsongen är det följande: Det finns inget motsatsförhållande mellan ledaregenskaper och lekfullhet, mellan defensivt jobb och offensiv briljans.
En tillräckligt bra spelare klarar av att vara bra på allt.
Omark? Han är Luleås bästa herrspelare någonsin.
Jag har följt Luleå Hockey sedan laget gick upp i elitserien 1984. Jag har sett stjärna efter stjärna dominera isen på olika sätt, i olika epoker. Mikael Renberg, Stefan ”Skuggan” Nilssons, Veli-Matti Ruisma, Timo Jutila, L-G, Tore Öqvist, Myllys och Lasse Hurtig, listan på fantastiska spelare som passerat revy kan göras hur lång som helst. Den jag tycker kommer närmast Linus Omark är Mika Nieminen, som hade både fysiken, tekniken och förmågan att dyka upp från ingenstans och sno pucken av motståndarna.
Men det som gör Linus Omark verkligt unik är inte hans förmåga att vara kreativ. Det är inte hans förmåga skapa ytor åt sina medspelare, att göra mål eller se lösningar på omöjliga problem. Det är att han är det bästa offensiva hot som finns i Sverige just nu – och dessutom lägger ner ett självuppoffrande, nästan självutplånande, arbete i defensiven. Inför den fjärde semifinalen mot Frölunda snackade tv-studion upp kampen mellan Omark och hans offensiva motvikt i hemmalaget, Ryan Lasch. Båda tog hyfsat framträdande roller under matchen, ingen av dem gjorde några poäng – men skillnaden mellan dem var ändå markant.
Omark förstörde ett flertal Frölundakontringar med stenhårt hemjobb. Lasch tappade pucken när Frölunda skulle kvittera – och Luleå kunde avgöra matchen.
Det Linus Omark gör i Luleå Hockey den här säsongen är konst. Varje match, varje byte, öppnar han dörren till nya dimensioner, nya känslor, nya tankar. Skynda er att boka biljetter, att följa hans gärning på plats, för det här kommer ni att vilja berätta för era barnbarn.
Jag minns när Linus Omark var som bäst. Jag var där.