Det kom just en faktura på 400 kronor från Region Norrbotten. Jag betalade med tacksamhet. Det var avgiften för ett besök på den speciella akutmottagningen för misstänkta corona-fall. På inrådan av 1177 besökte jag vården efter tio dagar med feber, värk och andra symptom som vi inte behöver gå in på eftersom det här är en krönika och inte min journal. Men för att summera så var jag sjukare än jag någonsin varit förut.
Jag var ensam i min lägenhet under sjukdomsperioden. En av mina döttrar såg till mig då och då, men naturligtvis var det skarpt läge på den sociala distansering som gäller generellt. För henne var besöken en uppslitande krock av omtanke och rädsla för smitta.
Jag själv accepterade läget. Mer exakt så mest bara sov jag. När jag var vaken försökte jag låta bli att odla rädslan. Men den kom ibland. Rädslan och tårarna. Jag minns en kväll när jag fick ett sms från min mor där hon kort undrade: ”Är det någorlunda i alla fall?” Jag sjönk ihop på golvet, för jag mådde sämre än någonsin, men det kunde jag ju inte svara till mamma som i sin tur satt ensam och orolig i sitt karantänhem. Jag svarade: ”Ja, men nu måste jag sova.” Det är nog första gången jag ljugit för mamma, jag kände hennes oro och hur hon verkligen fick kämpa mot sin naturliga instinkt att snabbt ta sig till Boden, se till att jag drack, bädda rent i sängen, vädra sovrummet, lägga handen på min panna… Men så fungerar det inte i pandemins tid. Vi bryr oss. Men vi måste göra det på avstånd. Så jag ljög och grät innan jag somnade ännu en febernatt i skrynkliga lakan.
Besöket på akuten blev vändpunkten. Min syresättning var påverkad men inte så mycket att jag behövde syrgas. Efter dropp och lugnande provbesked var det bara att åka hem.
Jag är lyckligt lottad. Efter ytterligare några dagar var jag frisk. Jag bearbetar de där veckorna på ett personligt plan, och undrar hur länge vi som samhälle kommer att bearbeta corona-krisen. Jag tror personligen att resten av våra liv kan definieras i tideräkningen B.C och A.C – ”before and after corona”. Vi kommer att tvingas prioritera i vårt välfärdssystem. Våra personliga livsmönster kommer att förändras och vid en första ytlig anblick ter det sig kanske torftigare än B.C, före corona. Vid en djupare analys tror jag tvärtom, men det är en annan krönika…
Vi klarar oss utan regelbundna charterresor till varma breddgrader. Vi skulle klara oss utan rättigheten att ha hemtjänst både på hemorten (där vi betalar skatt) och hemtjänst i fritidshuset i en helt annan kommun (där vi inte betalar skatt) – bara för att nämna ett aktuellt exempel på en av många prioriteringar jag tror Sverige måste göra. Staten, regioner och kommuner bågnar under ökade kostnader och minskade skatteintäkter i virusets kölvatten. Det är bara att mentalt förbereda sig. Det måste bli ett delvis annat Sverige även när pandemin är över.
Men med den där närmast sinnliga upplevelsen av plastbehandskad hand som vågade röra i mig i färskt minne, ber jag dock om en förändring inom överskådlig tid. Låt mig få snart få uppleva när vi åter kan känna det sköna i ett fast och varmt handslag och den oxytocin-dusch som en värmande kram kan vara. Vi klarar oss utan mycket, men inte utan beröring.