Det nya slutförvaret för svenskt utbränt kärnbränsle fick något slags klartecken i går, till miljöpartiets sorg och, vad det förefaller, resten av landets glädje. Jag lägger ingen större värdering i beslutet, även om det förefaller mig moraliskt korrekt att ta hand om det skrot man producerar, men jag är desto mer fascinerad av själva processen. Slutförvaret ska ligga i Östhammars kommun, nära kärnkraftverket Forsmark, och om jag förstått saken rätt ska det utrangerade uranet ska gjutas in i koppar, järn och bentonitlera, sänkas ner i det uppländska urberget och ligga där i hundra tusen år.
Hundra jävla tusen år.
Perspektiven svindlar. Om vi räknar med att folk i framtiden får barn ännu senare än nu är det alltså tretusen generationer som ska passera revy innan kapslarna rostar. Jag får sitta och skriva ”barnbarns barnbarns barnbarn” hela krönikan innan jag kommer fram till vilken av mina potentiella ättlingar som ska gräva upp skiten och kolla hur det gått. Vad är det för värld de kommer att leva i?
I söndags skrev skicklige Po Tidholm ett längre alster i DN. Den hälsingebaserade landsbygdsskribenten hade funderat länge och väl för att komma fram till 17 råd för de politiker vi ska rösta på – eller inte, i de flesta fall – till hösten. 17 budord för den makthavare som på riktigt vill ha en levande landsbygd i stället för att bara låta löftena om att hela landet ska frodas bli en läpparnas bekännelse. Det var i mångt och mycket väldigt goda råd, även om jag skulle vilja sitta ner och diskutera några av dem med Tidholm på tu man hand, och det märktes att han hade lagt både kraft och tankemöda i utformningen.
En av punkterna innehöll bland annat gruvnäringen och den totala brist på samhälleligt ansvar som gruvorna avtvingas. I nuläget består avgiften av någon promille, Tidholms råd var tio procent av vinsten ska fonderas för att direkt skänkas till kommunen som gruvan ligger i när den läggs ner. Tanken är inte dum och påminner om de gigantiska fonder som norska staten skapat av sina oljetillgångar. Det skulle dels ge kommunerna ett skyddsnät, en finansiell skyddsmadrass som blixtsnabbt pumpas upp när guldrushen förvandlas till difteriepidemi, dels skapa en utveckling där endast de mest lönsamma projekten tilläts slita upp stora sår i vår natur. Jag tror att den, eller en liknande lösning, är helt nödvändig för att era och mina barnbarns barnbarns barnbarns och så vidare ska ha någon värld att leva i.
Ska vi ha någon framtid måste vi inte bara städa upp vår egen skit, vi måste också producera det som skapar exkrementerna. För att göra det behöver vi folk och de kan inte bo på asfalt och betong. Så hur får vi fler människor ut till oss i spenaten?
Det som krävs är pengar. Därför finns det ingen anledning att stanna vid gruvorna.
Ta tio procent av vinsten från vattenkraft och vindkraft, från gruvorna och storskogsbruket. Låt det stanna där det hör hemma – i bygden och hos människorna som faktiskt är de som blir lidande. Jag är helt säker på att det finns en vilja att stoppa miljöförstöringen hos oss alla – men det kan inte vara så att glesbygden ska vara ensam om att bära bördan. Med mer resurser blir förutsättningarna bättre och fler kommer att leverera direkt klimatnyttiga tjänster och varor.
För mig är det här en absolut knäckfråga för framtiden. Ska vi ha någon? Då måste landsbygden leva – i hundra tusen år