Under en flygning från New York till Tokyo började svenske gitarristen Yngwie Malmsteen med band att dricka. De slutade inte. Eter ett tag ledsnade övriga passagerare i förstaklass. De ville använda åtminstone några av flygningens dryga 14 timmar till sömn och det tillät inte de svenska hårdrockarnas ljudnivå. Diskussionen – nåja, keyboardisten hade bland annat kastat en tampong doppad i Bloody Mary på en medpassagerares tallrik – ledde till vattenkrig, slagsmål, sönderslitna kläder och en knockad flygkapten. Som avslutning hällde Malmsteen ett glas kiss över en av de förstaklasstanter som uppfattats som mest irriterande, varpå han vrålade ut de i vissa kretsar nu mer bevingade orden ”You´ve unleashed the fucking fury”.
Det är naturligtvis förkastligt beteende, herreminje, jag tar avstånd och allt det där.
Men det går inte att komma ifrån att jag tillhör den del av befolkningen som uppskattar ett gott exempel på rock´n roll lifestyle. Kanske mer nu än någonsin tidigare.
Jag tror att det här har med ålder att göra. Utan att förhäva mig – snarare tvärt om – tänker jag mig att jag levt åtminstone en smula vildare liv än merparten av befolkningen. Det har sällan gått till överdrift på Yngwie Malmsteen med band-sättet, men jag har åtminstone upplevt en del som med eftertankens kranka visshet får mig att anta en lätt rodnande ton under skägget. Nu för tiden skulle jag naturligtvis inte överleva vare sig de fysiska eller mentala efterverkningarna från vissa av de nätter jag tog mig an med både glädje och frenesi i min ungdom. Jag är också inte så smärtsamt medveten om att den tiden är förbi. Sannolikt är det därför jag uppskattar historierna mer än den verkliga ansträngningen.
Jag tänker mig att det är samma mekanismer som styr lumparhistorier, padelspelande och annat som faktiskt skapar förutsättningar för att uppleva åtminstone en skugga av den ungdom som flytt. Det är en påminnelse om en ärorik forntid – men framför allt är det helt riskfritt. Jag behöver inte skämma ut mig genom att spela hockey, genomlida jägarmarscher eller hoppa på diverse dansgolv under veckans alla nätter.
Min verklighet är denna: Jag kliver upp, matar djur och ungar, jobbar åtta timmar, matar djur och ungar igen, bygger eller lagar något, matar djur och ungar en sista gång och om det inte finns något mer att laga eller bygga kanske jag och sambon hinner se en timme på tv innan vi går och lägger oss. Att pandemin är över, att restriktionerna är borta, påverkar inte mitt privatliv på något enda sätt. Men jag gläds å era vägnar.
Så låt helgens kosläpp bli något att minnas, att skriva nyhetsartiklar och polisrapporter om. Låt svavel och sambuca regna över de norrbottniska bardiskarna, sjung, dansa och idka otukt. Gör något som ger er glädje, sällskap och en lagom dos skam. Ungdomen är till för att träffa människor och skapa minnen som kan värma er när ni blir som jag. Den här pandemin har inte varit snäll mot någon – och en av dess värsta konsekvenser är den påtvingade isoleringen.
Ni har mitt stöd, även om ni inte har mitt direkta deltagande. Jag må vara gammal men jag gläds fortfarande åt andras härjningar – åtminstone så länge det inte är jag som blir väckt under 14-timmarsflygningen.