Det är förmiddag den 10 april. På ett sjaskigt ölhak avslöjar en ung amerikan den pokerhand – en kåk – som snuvar svenskarna Olaf och Sven på hela potten. Sedan bär det av ner till kajen i Southampton där det redan är tid för avgång. I dag är det 109 år sedan det där pokerpartiet inte hände och RMS Titanic kastade loss. Pokerpartiet är bara inskrivet i James Camerons mastodontfilm från 1997, som sitter så djupt i mig att den nästan smält ihop med verkligheten.
Som många andra ungar födda på 90-talet och lättförförda av amerikanska storfilmer har jag i det närmaste en Titanic-körtel någonstans i kroppen. Då och då aktiveras den till synes oförhappandes och börjar producera sitt hormon på nytt. Inom kort sitter jag fångad framför storfilmen igen, eller ännu hellre framför den nästan tre timmar långa animationen som visar förlisningen i realtid. Titanic lutar alltmer och efter hand försvinner rad efter lysande rad av fönsterventiler under ytan, men det hela ser förrädiskt lugnt ut. Först i de två sista minuterna bryts fartyget itu, strömmen går och aktern följer fören ner i djupet.
Katastrofen var ett praktiskt forskningsämne för den sex-sju-åttaåring som ville börja nosa på konturerna till livets mörka sidor. Den har en tydlig start- och slutpunkt – först flyter Titanic, sedan är hon borta – och ett tryggt tidsmässigt avstånd, samtidigt som filmen tydliggör de enorma mänskliga förlusterna. “Titanic” var en tidig lektion i oundviklighet: hur mycket jag än försöker hjälpa till med telekinesi kommer skeppet aldrig att lyckas väja den sista, avgörande biten innan isberget. Därtill i fysik – flytkraft – och i klassamhällets brutalitet, om än oerhört förenklat. Och i metaforik: länge tyckte jag att Roses sista ord till Jack – ”I’ll never let go, I promise” – var ett svek eftersom hon direkt släpper hans hand, låter Nordatlanten sluka honom. Och kanske viktigast av allt: filmen gav mig en tidig inblick i hur fiktion kan blåsa liv i historien.
Någon gång när den pågående globala katastrofen är över finns det en risk att ett filmbolag, en strömningstjänst eller en särskilt storhetsvansinnig författare ger sig på att blåsa liv i pandemin på samma sätt – producera Den Stora Coronaskildringen. Jag bävar för den dagen, och jag tror inte bara att det handlar om att jag mitt i pandemin längtar berättelser om exakt allting annat än covid.
Det finns i och för sig gott om konflikter att bygga intrig av, men med några års perspektiv lär det vara svårt att gå igång på gruff om munskydd, enstaka meter och mindre middagsbjudningar. Sjukdomens intåg signaleras inte heller med en effektfull blodfläck på en näsduk, som med tuberkulosen i “Moulin rouge.” Sci-fi-genren tacklar förvisso gärna virus, men då gärna med en mer dystopisk dödlighet. Virusets dramaturgi är dessutom riktigt skräpig – vågorna flyter in i varandra och när slutet väl kommer lär det det vara lika diffust som resten av pandemitiden.
Droppsmittans slem och snor och kyska avstånd är en rätt svajig grund för en het påhittad kärlekshistoria. Snarare än hjältemod handlar pandemin mycket om att sitta på sina 33 kvadrat, alltmer Gollumlik lutad över datorn på hemmakontoret. Låta bli, ställa in, hålla ut. Hålla sig i skinnet och sitt slem för sig själv.
Förstås kommer pandemin att färga – smitta – sin tids berättelser precis som all konst färgas av sin samtid, men kanske kan vi åtminstone slippa pandemins “Titanic”. Kanske är det rentav så att när det här helvetet är över lämnar vi det bakom oss för gott.