Jag satt vid köksbordet och läste min morgontidning. Min forna kollega Mimmi Åkerlund hade skrivit krönika efter Luleås herruttåg ur slutspelet och hon – den sportjournalist som själv idrottat på högst nivå här i länet – är föredömligt tydlig.
Föreningen måste sluta nöja sig.
Det skapar inga vinnare.
”Släpp losermentaliteten och våga sticka ut hakan istället. Ge alla fans något att på allvar tro på – en ny plan där man tydligt kommunicerar ut att guldet är det stora slutmålet”, säger Åkerlund och hon saknar inte alls poänger. Luleå Hockeys ledning har spelat på de låga förväntningarnas violin så länge att det börjar låta ganska gnälligt.
Både jag, Åkerlund och i stort sett samtliga läsare förstår mekanismerna bakom. Det är bekvämt att ha låga förväntningar på sig eftersom ett kvartsfinaluttåg då inte nödvändigtvis innebär ett misslyckande. Men det är också så att om ingenting tillåts vara ett misslyckande kommer man att utarma alla värden som har med elitidrott att göra.
Men jag tror också att det finns bakomliggande faktorer, en historisk kontext, som gör att vi norrbottningar är lite sämre på att ta plats, slå oss för bröstet och trumma ut vår vilja att faktiskt vara bäst över barrskogsbältet.
Det kan kännas lite övermaga att prata om postkoloniala effekter när vi jämför norra Sverige med platser som Kongo, Kambodja eller Haiti. Men jag är helt övertygad om att en plats kan präglas av sin historiska kontext – även om den inte handlar om etniska rensningar, slavarbete eller direkt folkmord. I norra Sverige har vi till exempel genom århundradena sett våra allra bästa tillgångar skeppas söderut. Laxen, skinnen, skogen, malmen, stålet, strömmen och inte minst alla de unga, briljanta människor som flyttat till större städer med bättre utbud av det som unga, briljanta människor är intresserade av. Det och de som funnits kvar har väl inte kunnat vara värt något?
Jag jobbar dagligen med norrbottniska livsmedelsproducenter och de allra flesta av dem är på något sätt sprungna ur lantbruket. Sedan 50-talet har antalet norrbottniska lantbrukare – av många olika anledningar, men det är en annan krönika – sjunkit från ungefär 10 000 till lite drygt 100 stycken. Det har inneburit att det fåtal som fortfarande finns kvar sett sina konkurrenter, kolleger och vänner lägga ner, sälja eller tvingas bort.
Naturligtvis påverkar det. Naturligtvis skapar det en slags kollektiv gamnacke för alla inblandade. Trots att vi här, i Norrbotten, producerar några av de bästa livsmedlen i världen ser jag påfallande ofta exempel på temat ”äh, intärevälnå, det här har vi ju alltid ätit”.
Jag tror att exakt samma sak gäller i idrottsvärlden.
När Luleå Hockey vann SM-guld 1996 var det faktiskt första gången ett norrbottniskt lag var bäst i landet. Dennis Aulander, den gamla Plannjaikonen, berättar gärna om hur viktig den händelsen var för Plannjas guld 1997 och den efterföljande dynastin. Som ett sedelärande exempel, en Mandelanäve i luften, ett sätt att visa att vi här uppe faktiskt kan vara bäst. Sedan dess har inte Luleås herrar vunnit ett smack – medan flera andra norrbottniska idrottslag dominerat sina respektive sporter i olika omgångar.
Det är min fasta övertygelse att vi, framför allt i vårt lilla län, gör klokt i att använda oss av lärdomar som andra redan har dragit.
Att förändra berättelsen om ett lag, en bransch eller en landsände är svårt. Men det går. Jag tror att goda exempel kan fungera precis som de fyrar, ledstjärnor, som Aulander redan pratat länge och väl om. När jag pratar med livsmedelsproducenter diskuterar vi det här, vikten av företag och företagare som går först och visar att det går att leva på sin verksamhet här uppe. Precis som Plannja kunde lära sig av Luleå Hockey på den gamla goda tiden kanske Luleå Hockeys herrar nu kan dra lärdomar av andra lag – både inom den egna föreningen och utanför den.
Håller man på med elitidrott kommer kraven alltid att finnas där – oavsett om man vill låtsas om dem eller inte.
Jag tror att det är bättre att anpassa sig till verkligheten än att uppfinna en fantasivärld.
Pelle Johansson