Språket är spännande. Kommer att tänka på en halsbrytande brevväxling mellan en ordförande i byggnadsnämnden och en lantbrukare. Korrespondensen gick så här ungefär:
”Anmälan har inkommit att Ni olaga uppfört en byggnad på tomten och anmodas inkomma med skriftlig framställan om byggnadslov, som sedermera i vederbörlig ordning, kommer att prövas.”
Bonden svarar: ”Skitsnack, jag har ju fan bara byggt ett traktorskjul. Det har jag ju sagt te dig mellan skål och vägg men Eskil har väl skvallrat för han kom hit och drack öl och vart sjövild när han såg garage.”
En komisk kollision mellan pratskrift och byråkratlatin. Nu för tiden är myndighetssvenskan mer lättsam. Offentliga sektorns företrädare försöker undvika krångliga meningsbyggnader och oändliga bisatser.
Språket är i ständig förändring. Tack vare sociala medier skriver vi dessutom mer än någonsin. Mess- och chatspråket är förvillande likt den bygglovslöse bondens. Ibland låter vi som botoxade påskhöns: Vårans, medans, jaba, najs. Ett annat pinsamhetsfenomen är vanebruket av anglicismer; Cred, event, help desk och andra importer fastnar i språkbruket som snabbhärdande våtrumslim.
Den som känner sig språkligt förvirrad är inte ensam. Språk är inte enkelt ens för författare, journalister och andra som ägnar hela livet åt ordbehandling. Även regeringskansliet har detaljerade skrivregler för att statens tjänare ska skriva begripligt och stava rätt till kommitté, epidemiolog och Storbritannien.
Alla språk är luriga. Nobelpristagaren George Bernard Shaw raljerade hejvilt över engelskans inkonsekvenser. Som debattgnista lanserade han nyordet ghoti; gh uttalades som f i laugh, o som i-ljudet i women medan ti hade samma sj-ljud som station. Vips uttalades ghoti som fish!
I Sverige ville socialdemokraten Nancy Eriksson att vi skulle skriva som vi pratar. En stavningsreform skulle ge skolbarnen mer tid för inlärning i andra ämnen, skrev hon i en riksdagsmotion på 1960-talet. Tack och lov blev hon nedröstad. Att pratstava var inget nytt påfund, våra äldsta litterära verk ristades som de uttalades:
ASK RESTE DENNA STEN EFTER BRODER OFEG SOM KLÖVDES ITU AV YKSAN
Först under renässansen kom krav på ett uniformt stafsätt. Senare hyfsade utbildningsivraren Fridtjuv Berg till skriftsvenskan. Onödiga stavelser försvann, de hördes ju ändå inte; Hvar blev var, godt blev gott. I dag finns dt bara kvar som en språklig slaggprodukt i mossiga namn som Görhildt och Berndt.
Att vårda skrivspråket är viktigt, inte minst ur kulturhistorisk synpunkt. Det visar Carl von Linnés anteckningar från resan i Lappland. Språket var annorlunda då, men mycket är så välformulerat att avståndet känns kort till 1732:
”Nya Lule är en ganska liten stad på en convexité [kulle] av stenrör, fylld upp med sand och mår, så att det tycks liksom havet skolat bortfrätt all den mylla förr varit, och såsom ett rovdjur lämnat bara benen kvar, id est stenarna, vilka det dock kastat sand över, att ingen skulle se det.”
Linnés dagbok är omsorgsfull och detaljrik, helt befriad från vår tids olycksaliga särskrivningar. I dag tycks osäkerheten om sammansatta ord så stor, att vi verkar hemsökta av ett lömskt ordkaparvirus:
Tysk lärare sökes!
Student plakat på 1 timme!
Kul för barnen: Häst skjuts!
Eller som det står på gatuprataren utanför kvartersbutiken: Vår Kassa Personal önskar alla kunder Glad Påsk!