Jag har tillbringat många dagar och veckor i Nordnorge under alla mina fiske- och vandrarår. Framför allt har färderna gått till Troms Fylke väster från vårt nordligaste fjälland kring Råstojaure, på fjärran Sandåslandet norr om Kiruna. När jag fortfarande bodde hemma i norra Jämtland blev det naturligt att gästa Nord-Trøndelag. Det har varit fjällfisket med flugspö som i första hand har styrt mina resor världsvida. Havsfisket har aldrig riktigt varit min grej, därför blev det ingen resa till Lofoten, konstigt nog. Men dagen skulle komma och det tillfället kom nu i höstas. I mitten av september i år åkte min fru Gun, svåger Bengt och jag till vikingarnas klassiska lofotsöar väster om Narvik, resan ingen av oss kommer att glömma.
Strategin var att åka bil till hamnstaden Bodö, den vackra residensstaden i Nordland Fylke. Färden gick via Arjeplog och Merkenes, innan vi kom in på norsk sida. Intressant var utan tvekan när vi passerade fjällgårdarna i Vuoggatjålme, där jag har tillbringat många intressanta och trevliga vårpimpelfisken. Den uppdämda sjön Sädvajaure tycktes högre och större nu är förr. Söder om sjön ligger Pieljekajse nationalpark med Semisjaur Njargs sameby. Där uti sommarvistet Tjallas föddes en gång i tiden min pappas anfader med efternamnet Addak. Jag kände tidens flykt och ett visst tungsinne när vi passerade trakten på en sällsynt vacker väg.
Färjan över till ön Moskenesöya från Bodö tog tre timmar och var en behaglig resa. Räkmackan på restaurangen var ypperlig. Två vingbreda havsörnar gjorde oss lyckliga.
Landstigningen vid färjelägret Moskenes var storslagen. Skymningen hade lagt sig och det kvarvarande ljuset spred stor magi över de tvärbranta bergen. Tio minuter senare klev vi in i vårt lilla hyrda hus i den kända byn Å, där även riksväg E 10 slutar.
Huset kallas allmänt för en rorbuer och är egentligen en fiskarstuga som är ombyggd för hugade turister. För mig som inte gillar att bo på hotell är en rorbuer den perfekta övernattningsplatsen. En mysig plats med en fläkt från gamla tider, ingen särskilt lyx men för mig rena drömmen. Vissa av dess rorbuer ligger så nära havet att man kan fiska från balkongen.
På samma trakt ligger den pittoreska by Reine, uppbyggd på ett antal mindre öar inne i en bred havsvik. Det var dit som den första anhalten på resan skulle upplevas, bestigningen av brantberget Reinebringen, en turistattraktion av den med svettiga sorten. Målet för klättringen uppför den cirka 500 meter höga fjällkanten är utsikten över byn Reine med omgivningar. Där på toppen upplever vi det Norge som vi alla har i våra tankar, världens vackraste land med fjäll, fjordar och blånande hav.
Det som är egenartat för Reinebringen är att man numera klättrar upp på berget på en lång trappa av stora stenblock, inalles mer än 1500 steg. Hela trappan är byggd av sherpas från trakterna av Himalaya. Det tunga jobbet tog tre år i anspråk och kostade staten mer än sju miljoner norska kronor. För den skull ska man inte tro att klättringen är lätt. Det tar på krafterna och framför allt när man ska ner igen. Den stora fördelen med stenstegen är att man skyddar markerna från slitage, eftersom tusentals människor bestiger berget varje år. Den resan glömmer vi inte. Utsikten var på gränsen till overklig. Byn låg långt under oss, liksom simmande i havet, fri och obunden i den vackraste av världar. Norge när det är som mest magiskt.
Lofoten består av sex större öar eller ögrupper, som Sörland med öarna Vaeröy och Röst, Moskenesöya, Vestvågöy, Gimsöya, Austvågöy och Flakstadsöya. Nejden är ett historiskt begrepp för vikingars liv och leverne, en naturlig trakt med tanke på kommunikationer som skepp. Namnet Lofoten är en blandning av det svenska ordet lo och det fornnordiska fotr. Trafiksystemet är imponerande med svindlande broar och många tunnlar. På så sätt har man bland annat byggt bort alla befintliga färjor, framför allt på internationella E10.
På ett ställe fick vi stanna på grund av vägförbättringar. Gutten som stod mitt i vägen med stoppspaden var bestämd men glad. Jag vevade ner rutan och fick ett snack med honom. Han undrade vad jag tyckte om vägarna på Lofoten. Fantastiska sade jag men krokiga. Norrmannen skrattade och sade att vi i Norge älskar de svenska vägarna, raka och fina. Bara å gasa, tyckte han. Kontentan av det snacket var att norrmännen även är bra på att gasa på sina egna krokigare vägar. Tänk så trevligt det var på Lofoten, utan fiskespö.
