Varför ska vi låtsas? Jag menar, varför ska det bokas band som vi ska sitta och morra över om det som alla ändå är ute efter är... ja, festandet. När jag passerar Storgatan tidig söndagmorgon ligger bakisångesten tung över i stort sett hela centrum. Och frågan jag ställt mig hela helgen tål att upprepas - är det värt det? Ska vi verkligen ha ett kalas av det här slaget? Ja, jag tycker faktiskt att det är rätt bedrövligt. När det som uttalat ska vara en folk- och familjfest inte är något annat än ett fyllepartaj. Äh, kom igen nu. Vad kallar man annars en festival där Valhalls tält lockar mer än nästan vilken spelning som helst?
Nu har jag inga direkta siffror på det men jag tycker den här kalashelgen har varit värre än någonsin - när det kommer till det där med raglande fjortisar och rödnästa gubbar. Och jag blir lika förvånad varje år över att området gapar tomt en och en halv timme efter "öppning". Det känns som ytterligare ett bevis på att öldrickandet är det viktigaste. Inte musiken. Eller 18-åringarna som vittnar om att den första frågan som ställs i bekantskapskretsen är: Vad ska ni dricka? Inte: Vilka band ska ni se? Ja, ni hajjar.
Så vad ska man göra? Mitt förslag är att börja om från noll. Radera, tänka om och framför allt vara modiga. Känslan som Luleåkalaset skapar dagtid borde gå att förmedla även till kvällen. Jag menar, alla människor som är i rörelse och det där som bara poppar upp. Som i lördags. Jag satt på en trottoarkant med barnen och åt suovas, då dyker Luleå Ju-jutsuklubb upp och börjar slänga sig på några madrasser. I ett annat hörn stod fem mystiska herrar och viftade med röda solfjädrar.
Ja, ni fattar.
Och lite så var det väl när Bonnie Tyler spelade. Det var smockat framför scenen och utanför området. Folk stod på sina balkonger, satt på tak, kullar och en hel del båtar hade ankrat nedanför Badhusscenen. Det kändes genuint för en stund. Men tyvärr är det Dead by Aprils avslut med ett skränigt tivoli i bakgrunden och alla överförfriskade människor som polisen radade upp längs Kulturens hus kortsida som hänger kvar i minnet.
Jag vill ändå säga grattis Luleåkalaset till de tio åren. Fyrverkeriet missade jag eftersom jag stod inne i Bluestältet och lyssnade på deras största bokning. Och helt ärligt - är det värt att smälla iväg en jäkla massa pengar för ett gäng fyllskallar?
Nu lägger vi ned va?