Det var internationella kvinnodagen i lördags, en dag när jämställdheten står i fokus och när kvinnor samlas och har roligt tillsammans. Men det är inte alla kvinnor som kommer. De kvinnor som är fångar hos sina män är en grupp som inte kommer. Många av dem får knappt gå ut, när de gör det är de bevakade hela tiden. De är klockade. Om de inte kommer hem från jobb eller studier så snabbt som männen tycker att de borde göra kan de få stryk när de kommer. Oavsett vad kvinnorna gör eller inte gör blir de misshandlade mer eller mindre ofta. Männen slår oftast på kroppsdelar som skyls under kläder. Det för att omgivningen inte ska reagera. För att arbetskamrater eller studiekamrater inte ska fråga kvinnorna vad som hänt dem.
Tyvärr frågar människor inte alltid även om de vet att kvinnor i deras närhet är utsatta för misshandel. Vad ännu värre är att männen som misshandlar sällan blir tillfrågade om vad de håller på med. De kan fortsätta att göra illa sina partners, de kvinnor som de mellan slagen säger sig älska. Som de utåt skyddar och värnar om.
Tack och lov har insikten och kunskaperna om mäns våld mot kvinnor ökat inom vården, polisen, rättsväsendet och andra viktiga områden i samhället.
Personalen på vårdcentralerna är mer uppmärksamma och bättre på att se tecken på att en kvinna som söker vård är utsatt.
Polisen agerar kraftigare och mer seriöst än tidigare när kvinnor blir utsatta.
Rättsväsendet ser allvarligare på mäns våld mot kvinnor.
Det har blivit bättre men det finns fortfarande mycket att göra.
Inom rättsväsendet finns det fortfarande alldeles för många "förmildrande omständigheter". Häromdagen hörde jag på nyheterna om en ung kvinna vars partner hade filmat när de haft sex och sedan lagt ut bilder på internet. Mannen skulle straffas men inte så hårt som man först tänkt. Det med hänvisning till att "människor numera är öppnare med sitt sexliv". Jag blir oerhört frustrerad när jag hör sådana saker.
Att kvinnor misshandlas, att massor av kvinnor mördas av sina partners varje år i landet Sverige är det yttersta tecknet på att landet Sverige inte är jämställt. Mäns våld mot kvinnor är det yttersta tecknet på ojämställdhet. Män tror sig stå över kvinnor, män tror sig äga kvinnor och ha rätt att behandla dessa som de tycker lägre stående varelser som de vill. Det är så obeskrivligt fruktansvärt och hemskt. Det är fullständigt sanslöst att detta fortsätter år efter år. Det måste bli ett slut. Vi, alla människor, måste tillsammans se till att det blir ett slut. Vi måste öppna våra ögon och öron och reagera på det vi ser och hör. Vi måste komma till kvinnornas undsättning. Vi måste avslöja männen. Samhället måste döma dessa våldsverkare enligt den strängaste av straffskalor och tvinga dem att genomgå vård – om de skulle vägra.
Mina tankar går ofta till Vatchareeya Bangsuan, den unga Bodenkvinnan som styckmördades i fjol våras. Jag var med och rapporterade från rättegången i Piteå tingsrätt i några dagar. Min uppgift var att skriva om Vatchareeyas föräldrar och deras vittnesmål. Jag kommer aldrig att glömma deras sorg och avgrundsdjupa smärta. Aldrig glömma hur mamman ropade ut sin förtvivlan. Hennes första tanke var att följa sin dotter i döden. Hon sa: "Jag har bett till Gud att också få bli hämtad bort". Senare berättade hon om sitt beslut att flytta hem till Thailand igen. Hennes motivering var: "Jag kan inte bo kvar i det land som har tagit min dotter ifrån mig". Vatchareeya skulle följa med på resan hem, i en urna.