Ida Thyni.
I dag skänker jag en varm tanke till min mormor Emmy, från Vittangi, och farmor Sonja, från Lovikka, som båda har lämnat jordelivet. Kvinnor som Emmy och Sonja var förebilder utan att veta om det. Hade man sagt det till dem hade de fnyst, viftat bort en och bestämt hävdat att man pratade strunt.
De hårt jobbande kvinnorna i Tornedalen har ju inte direkt överösts med uppmärksamhet och uppskattning genom historien. Kvinnorna fanns alltid bara där. Många uppvuxna i en miljö där livsfilosofin var tuff. Emmy och Sonja, lika många andra, stod inte på barrikaderna utan höll ställningarna i bakgrunden. Vaktade fortet och familjen. Stod pall likt regerande mästare som försvarade sin titel, år ut och år in.
Skötte markservicen (men har även ofta arbetat själva), lagade mat, bakade bröd och bullar, tog hand om fem barn var, stickade, syltade, virkade, sydde och vävde. De var även experter på logistik. De hade exakt koll på vad varje enskild frysbox på gården innehöll och vad som fanns kvar eller var slut i stugan. Alla barnbarnens (och vi är inte få) födelsedagar kunde de som rinnande vatten. De gick runt med ett osynligt Excelark framför ögonen. Stenkoll på allt. Mångsyssleriet hos dessa kvinnor visste inga gränser.
Det är så jag alltid sett på dessa kvinnor. Jag tänker inte på Sonja och Emmy som offer för patriarkatet, det har jag aldrig gjort. För mig är de tvärtom stålkvinnor. De visste sitt värde, stod stadigt (om än ofta vid spisen) och de protesterade om de inte höll med. De visste att de var kittet som höll ihop familjen och vardagslivet. Redan som barn tyckte jag att de var coola. I mina ögon fanns det inget som dessa kvinnor inte kunde. Bara en sådan sak att mormor kunde laga blodpalt, steka plättar och stå på händer i köket samtidigt var beundransvärt. Tidigt förstod man också någonstans att det var farmor och mormor som var husets egentliga chefer.
Mormor och farmor har, bara genom att vara och finnas, lärt mig om uthållighet, gemenskap, struktur, sammanhållning, lojalitet och arbetsmoral. Men också om vikten av att göra rätt för sig. Samt inte minst om kärlek, familj och att alltid ha en kram nära till hands. Det är inte illa, bara genom att vara.
Innan farmor gick bort gjorde jag flera intervjuer med henne, om hennes fattiga och stundtals tuffa uppväxt i Lovikka (det blev bland annat i ett reportage i NSD i januari 2020). Jag minns en sommarkväll när vi satt vid köksbordet och bläddrade i gamla fotoalbum fyllda med små svartvita bilder. Farmor hade just berättat om hur hennes dagar som en hårt slitande 15-åring kunde se ut. Rensa potatislandet, hämta vatten från älven, laga mat, stapla ved, sticka vantar, rugga vantar och sälja vantar. ”Vad drömde du om som ung?”, frågade jag. Hon tittade frågandes på mig. Tystnaden kändes som en evighet. ”Det fanns inte tid för drömmar”, sa hon tyst men bestämt och slog ner blicken i fotoalbumet. Jag kom inte på en enda följdfråga. Jag kände mig naiv. Klart det inte fanns tid för drömmar. Det handlade ju om överlevnad till mångt och mycket. En strävan efter att kunna ge kommande generationer ett bättre liv.
Styrkan och kämpaglöden från Sonja och Emmy har sipprat ner till mina föräldrar och vidare till mig. De har gjort att jag kan, vågar och får drömma. Och att min tvååriga dotter också kommer kunna drömma. Och för det förtjänar kvinnor som Sonja och Emmy en extra tanke på kvinnodagen.
Ida Thyni är född i Kiruna, uppvuxen i Vänersborg och numera Norrköpingsbo med ständig längtan efter Tornedalen.