Förvirringen är total i Sverige just nu.
Vem vann valet? Vilka partier kommer att bilda regering? Kommer någon att vilja samarbeta med Sverigedemokraterna? Och vem blir vår nya statsminister?
Valresultatet har inte gjort oss mycket klokare. Och ingen levande människa tycks ha svaret på de ovanstående frågorna.
Allra minst jag. En person som troligtvis är mindre sakpolitiskt insatt än den genomsnittlige, medelsvenska gråsuggan och egentligen bara röstar ideologiskt.
Jag tänker inte snurra in mig i något obegripligt resonemang om talmän, plenisalar och påstådda systemkollapser. Då gör jag bara bort mig.
Det jag däremot tänker göra är att slå fast följande: Det är i stunder som dessa som vi måste luta oss mot det som faktiskt fungerar. Ryggraden i vårt samhälle och det som gör Sverige till Sverige.
Det finns EN plats där vi alla kan mötas och vara jämlikar. Oavsett kön, etnicitet, antal högskolepoäng och vilket idrottslag du sympatiserar med.
En plats där du får se ut hur som helst – när som helst – och kan beställa vad som helst.
Som ni förstår syftar jag, naturligtvis, på pizzerior med serveringstillstånd. Kvarterskrogar, if you will. Men det ska jag återkomma till.
För några år sedan cirkulerade det ett uttjatat kedjebrev på diverse Facebook-sidor med spirituella namn som ”Morran och Tobias Fan-sida”, ”Birgittas blandning” eller ”Gilla den här sidan eller sk*t i det”.
Humor-prettot inom mig ville förstås förkasta och håna texten när jag hade sett den femtioelva gånger. Men de sjuka sid-namnen till trots så sammanfattade det faktiskt, och satte fingret på något, otroligt väl.
Det löd ungefär så här:
”Din bil är tysk. Din vodka är rysk. Din pizza är italiensk. Din kebab är turkisk. Din demokrati är grekisk. Ditt kaffe är brasilianskt. Dina filmer är amerikanska. Ditt te är från Sri Lanka. Din skjorta är indisk. Din olja är från Saudiarabien. Din elektronik är kinesisk. Dina siffror är arabiska och dina bokstäver är latinska. Och du klagar på att din granne är en invandrare?”.
Eftersom jag var hungrig när jag läste det första gången så fastnade jag ungefär vid pizza. Sedan dansade jag ner till min närmaste kvarterskrog i brunfläckiga mjukisbrallor, solbrillor och luktade utgången créme fraiche.
Jag beställde en indiana med currydressing och bemöttes, trots stanken, med samma vänliga leende som alltid. 15 minuter senare rann det smält ost-blandad tomatsås från min mustasch.
Det är lätt att ta dessa guldgruvor till hak för givet – och det har jag verkligen gjort. Men någonstans där slog det mig ännu en gång hur fantastiskt det är med mångfald (hur stereotypiskt och banalt sammanhanget än var).
Kvarterskrogen är den enda platsen som jag återkommer till under livets alla toppar och dalar.
När jag vill dra igång en festkväll i goda vänners lag? Hämtpizza.
När jag och sambon inte orkar laga korvstroganoff för tionde dagen på raken? Kebabpizza.
När allt känns PISS och jag vill trösta mig själv? En vesuvio, tack.
Eller när man vill se en sjyst fotbollsmatch på tv? Calzone och öl på pizzerian.
Något så simpelt som deg, ost och tomatsås symboliserar det vackra med att blanda kulturer.
En komplex fråga med många bottnar, som jag själv inte bottnar i, kan sammanfattas av en pizzabotten.
Etniskt mångfald har redan gett oss våra kvarterskrogar. Och det är tamejfan det finaste vi har i det här landet.
Tänk bara hur mycket fantastiskt som väntar i framtiden.