Först begriper jag inte vad det är som gör mig så melankolisk, men så inser jag: jag har samma kläder på mig som då. Samma för väderleken opraktiska långbyxor och skjorta, samma ängsliga manövrar för att försöka hindra att kläderna eller jag själv klibbar fast. En annan dag, en annan sommar, samma tryckande högsommarhetta.
Han och jag har varit ihop en bit över ett år. Han är sörlänning, har en fin utbildning och en segelbåt. Vi har precis seglat till en öken mitt ute i Kattegatt – min första långsegling, kanske den första av många. Han sms:ar på morgonen och frågar om vi kan ses när jag slutat, han föreslår det särskilda trädet där vi brukar träffas för överraskningsdejter. Jag vet egentligen bättre än att ta ut något i förskott, men det finns ett par faktum som är svåra att bortse från: Jag har nyss fyllt år. Så sent som i helgen sa han att en födelsedagspresent är på gång.
Arbetsdagen går olidligt långsamt. Det är festival i stan, langoslukten ligger kompakt över gatorna och drypande av svett testar jag i egenskap av reporter olika rutschkanor, hinderbanor och hoppborgar för tidningens räkning. Det drar ut på tiden, när jag förnedrats klart på festivalområdet inser jag att jag inte kommer att hinna hem och byta om. Får hoppas att överraskningen inte är en middag på finkrog.
Vi ses vid dejtträdet som avsett. Vi promenerar en bit, småpratar lite. Han letar med blicken efter någonstans att slå sig ner – avfärdar en bänk som för lövig, det verkar vara något med platsen som är viktigt. Han har en väska på axeln som skulle kunna innehålla ingredienser till en födelsedagsöverraskning.
Till slut hamnar vi vid ett picknickbord utanför biblioteket. Fasaden full av murgröna, eller om det är vildvin – såna växter slutar aldrig vara exotiska för mig – och träden så malligt högresta som de bara är i södern. En liksom högstämd tystnad.
”Anna”, börjar han med ett särskilt allvar, ”vi har ju varit ihop i ett och ett halvt år nu.”
Han fortsätter prata medan min hjärna varvar upp. Herregud, det kan väl inte vara – jag har absolut inte tänkt att vet var på gång, men –
”... och nu har jag kommit fram till …”
Han friar. Vill jag ens det här. Jag vet inte, jag vet verkligen inte, och svettig är jag också, men jag har inte tid att fundera för nu –
” … att jag vill göra slut.”
Först tänkte jag likna känslan i det där ögonblicket vid en ballong som spricker, men det är inte rätt. Det är snarare en ballong som du tappar greppet om när den är på väg att blåsas upp, och ballonghelvetet pruttar högljutt framför ansiktet på dig, prrrrrffffttttt, tills den lägger sig till vila dum och tyst och sladdrigt tom i ett hörn.
Med åren har dramaturgin kanske blivit mer drastisk. Även om det är sant att tanken på frieri slog mig så var den nog mindre uttalad och mer en försvarsmekanism för att slippa möta det betydligt rimligare alternativet. För visst fanns det tecken. På den där seglingen till öknen kräktes jag i min sprillans nya seglartröja, knycklade ihop tröjan i en systemetkasse som jag noga förslöt och knölade ner i botten av ryggsäcken. Klättrade upp på däck och låtsades som ingenting. Vad var det för liv jag såg framför mig, egentligen, femtio år av hemliga spyor?
Det mesta löste sig faktiskt helt okej, även om det kändes avlägset när jag satt som en tompruttad ballong där utanför bibblan. Fast när jag tittar ner i knät inser jag att byxorna fått ett stort hål i grenen. Svetten och melankolin är en sak, men nu är det dags att lämna de här kläderna bakom mig.