LINA NORBERG JUUSO: Kroppen kan och vet

Att vara kvinna är att vara väldigt mycket kropp. Kvinnolivet börjar med första menstruationen, fortsätter med regelbundna ägglossningar och mera blod, ofta graviditet, eventuellt missfall, utomkvedshavandeskap, därefter förlossning, amning, och den biologiska resan fortsätter. Det är många gånger en häftig process. Att kunna bli befruktad, att få uppleva mjölkstinna bröst. Att få upptäcka att kroppen har ett eget språk, en egen agenda. Kroppen kan och vet. Det är bara att hänga med. Ibland och väldigt ofta är det njutbart. Ibland är det tvärtom. Som vid PMS - Premenstruell syndrom. Numera ett accepterat begrepp, men så har det inte alltid varit. Kvinnors verklighet har ju en tendens att negligeras.

Många kvinnors vardag är alltså att några dagar varje månad innan mens uppleva att humöret inte är kontrollerbart. Man är ledsen och gråtmild. Biologin vinner över intellektuellet. Det går inte att teoretisera bort den känslomässiga svackan. Hjärtat är inte hjärnan, och kommer aldrig att så bli.
Vissa kvinnor blir illamående innan mens och får värk i mage och rygg, migränattacker mellan gråtattacker. Men om detta är det ofta tyst och statistiskt vet vi att kvinnan drar det tyngsta lasset i hemmet och får lägre lön på jobbet.
Och vad har lön och hem med PMS att göra? Ingenting och allting. Jag konstaterar bara att det känns orättvist inne i bröstkorgen att åka hormonell berg- och dalbana i det tysta privata rummet och samtidigt arbeta mer hemma och få mindre pengar i plånboken.
Det borde ge upphov till en revolution, men yttrar sig istället i frustration som även kan klassas som feministiskt gnäll. Och här blir jag förbannad och vill skriva att när män påpekar orättvisor så för de en argumentation, en protest. Inte heller där är det en juste balansgång, men det får bli en helt annan krönika.

Innan barn nummer två kom till jorden hade jag ingen fysisk upplevelse av PMS, men nu vet jag. Nu känner jag. Nu talar kroppen om varje månad att jag inte blivit befruktad och att den näringsrika hinnan i livmodern som skulle ta emot ägget istället ska stötas ut som blod. Det är tydligen en otrolig kamp för kroppen, för all energi riktad åt processen och ingenting blir kvar åt att behålla tålamodet eller hålla upp skyddspansaret mot omvärlden. Tårarna väter ner parkettgolvet över personliga orättvisor, det kan ju eventuellt låta lite kul. Men det är det inte.

När man är mitt i hormongeggan så är det inte minsta roligt eller humoristiskt. Allt som kan tolkas som negativt kryper in i skelettet och rispar hårt och rivande. Det gör ont. Missunnsamma ord sätter som ett betongblock över bröstkorgen och trycker och trycker så det blir svårt att ta friska andetag. Man vandrar istället omkring i kvalmig syrefattigt rum och känner sig ensam. Sårbar. Nåbar. Krossbar. Jag bråkar med nära och kära och är allt annat än älskvärd. Fast jag bara vill bli älskad i all min otillräcklighet och ha en värmekudde på magen.
Jag får köldfrossa och det känns som att ingenting kan värma i min verklighet. Trots yllefiltar och varmt thé. Sen kommer blodet som en förlösande kraft från den icke gravida kroppen. Blodet lättar rent fysiskt. Betongblocket från bröstkorgen lyfts upp, pansarhuden mot omvärlden kan träs på igen. Kan mens vara ursprunget till begreppet reningsbad?

Lina Norberg Juuso: Kroppen kan och vet