Jag är vansinnigt trött på män. Eller trött, låt oss tala om vad det verkligen är. Ilska. Känn min vrede.
Jag är arg på män (nej, inte alla män). Det är lätt hänt när medvetandet matas proppfullt av rapporter om outredda våldtäkter som läggs på hög, nazistdemonstrationer, skev maktfördelning, misshandel, mord, löneorättvisor, oönskade kukbilder och trigger-happy världsledare med 100 procent lösa skruvar. Jag är trött på mannen på jobbet som på 15 sekunder tar över ett helt mötesrum, bullrig och gåpåig, totalt okänslig för när han borde lyssna i stället för att skrika högst. Jag är spyless på de vita medelålders Facebookmännen som ser varenda tråd som en chans att mässa sin bild av världsalltet. Jag orkar inte höra en enda domedagsosande profetia till, på tema ”vänta bara tills … du blivit lite äldre/flyttat hem/barnen börjat skolan/fyll i valfritt”, följt av en föreläsning om hur något jag ännu inte upplevt kommer att bli.
Jag är arg till och med på omtänksamma snällgrannen som smsar långa magisterharanger om att jag borde kontakta bovärden efter ännu en cykelstöld i huset, som om jag vore ett barn och inte en vuxen person som givetvis pratat med både bovärden och polisen för flera jävla veckor sen. Jag är trött på att vara lyssnande, ursäktande, tolerant, inkännande, smidig, ansvarstagande och överseende.
Jag är trött på att mitt utrymme krymper för att mannen i mötesrummet tar allt. Jag är rasande på att jag inte längre vågar springa i skogen, för att två överfall till skett den senaste tiden. Och jag blir så himla trött av att vara arg nästan jämt.
För ett år sen kom jag tillbaka till jobbet efter föräldraledighet, stukad som människa efter tiden med bebisen som skrek mitt hjärta i tusen pyttesmå bitar. Det kändes som jag hade glömt allt jag varit bra på. Två kvinnor vid skrivborden intill sa snälla saker om att de förstod och lät mig vara trasig medan jag läkte. Med gemensamma muskler sådde vi ett frö till mäktig vänskap. Varje morgon inleddes med viskande avstämning för att kolla att alla tre var okej. En låg i skilsmässa, där hårda ord och sammanbiten gråt bakom stängd toadörr övergått i mördande tystnad och textmeddelanden som skickades mellan de skilda sovrummen. Jag mitt i småbarnskaosåren med en mental trötthet som gröpt ur hela min personlighet och utplånat all handlingskraft. Den tredje ute på andra sidan, med barn som håller på att bli stora, i en fas av vilsen orientering mot en uppdaterad version av sig själv.
De kvinnorna är nu stränderna jag simmar till när hela havet stormar. Dygnet runt skickar vi gruppmeddelanden med bekännelser om sånt man inte kan berätta ens för mamma. Vi diskuterar och ventilerar framtidsångest, feminism, föräldraskap och män som borde veta hut. Vi analyserar oss själva, samhället, chefer och Tinderdejter. I veckan svor en av oss så det osade över en kärvande mobiltelefon. Vi löste den saken också. Det är så vi gör. Hjälps åt, peppar, lyfter, stärker och stöttar. Ur detta nyvunna systerskap växer trygghet och en känsla av att inte behöva något annat. En konstruktiv väg i kampen mot förändring av strukturer vi inte längre orkar med. ”Most men can´t handle a woman that doesn´t need them for anything”, läste jag i flödet häromdagen. Darra månde patriarkatet. Det motstånd som reser sig med ett tilltagande dån viker aldrig ner sig.
Avslutningsvis: Boktips till män som vill förkovra sig i kvinnors ilska, och kvinnor som vill sätta ord på sitt invärtes muller – Maria Svelands debutroman Bitterfittan. Tio år gammal, ständigt aktuell och just nu min godnattsaga.
Trevlig helg.