Krönika: Ajöss med dig, gubbskrälle!

Människan har sedan evinnerliga tider sökt efter ungdomens källa.

"Jag är en av de mossbelupna fornlämningar som varit närande i ett helt yrkesliv men som nu är, som man säger, tärande", skriver Berndt Tiberg.

"Jag är en av de mossbelupna fornlämningar som varit närande i ett helt yrkesliv men som nu är, som man säger, tärande", skriver Berndt Tiberg.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Krönika2019-12-20 08:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Alla vill till himmelen men ingen vill dö, som Timbuktu sjunger. Men ett utsträckt liv skapar oväntade bekymmer. Lever vi tillräckligt länge kan det sluta med förskräckelse.

Senaste halvseklet har varit exceptionellt med nya rön om åldersrelaterade sjukdomar, livsförlängande medikamenter och sundare kostvanor. Sensmoralen är att börja pyssla om sig tidigt; Livets höst börjar inte vid 65 utan vid 30. Ju förr man väljer en hälsosam livsstil desto rynkigare blir man till sist.

Men att ha en antikvitetspopulation som folkrörelse har sina avigsidor. Inte nog med att det vimlar av gamlingar överallt. Pensionssystemen sinar, samhällets pensionsskulder flödar över och finansministern varnar för den största demografiska utmaningen på över hundra år.

Norrbotten är en av de regioner i världen där andelen äldre ökar mest. Snart är var tredje person i Pajala, Övertorneå och Överkalix ålderspensionär, läser jag i den här tidningen. Men åldrandet är ingen lokal fluga, snarare en västerländsk norm.

Jag är en av de mossbelupna fornlämningar som varit närande i ett helt yrkesliv men som nu är, som man säger, tärande. Som pensionär är jag en tickande boomerbomb.

Men samhällets medelålders, som inte vill skaffa barn, bär också på ett demografiskt dynamitbälte kring midjan. Om inte nativiteten tar fart, kommer vi åter att få kris i befolkningsfrågan. Med en spermies ivriga målmedvetenhet rör vi oss mot ett tillstånd, där kanske blott en fjärdedel av befolkningen ska försörja alla.

Visserligen arbetar många efter 65. Veteranpoolen, Veterankraft och andra seniora företag konkurrerar om äldre som vill fortsätta jobba och tjäna en extra slant. Själv har jag hyrt pensionerade takläggare, snickare och elektriker och kan konstatera, att de gör jobbet med gammeldags yrkesskicklighet (i tid kommer de också). 

Men arbetande oldtimers är knappast lösningen på befolkningsbekymret. Inte ens om politikerna köttar i och höjer pensionsåldern till 75. Redan om ett decennium kommer nära en miljon svenskar att vara över 80 bast. 80 000 måste nyanställas i vården och omsorgen. Ett nytt äldreboende i veckan behövs för att möta de accelererande vårdbehoven. Detta sagt i samma andetag som vi alla inser, att kommunerna kommer att bli skuldsatta över öronen.

Behovet av produktiva invånare är i princip omättligt. Att minska invandringen kan alltså bli ödesdigert. Men även migranter åldras. Därför skulle det krävas 38 miljoner nettoinvandrare fram till år 2080 för att skapa en konstant åldersstruktur i Sverige, hävdar demografiexperten Martin Kolk i SvD. Vi sitter onekligen i en rävsax. I Japan är läget etter värre – det ynka barnafödandet beräknas minska befolkningen med en miljon människor om året de närmaste 30 åren, trots allt fler åldringar.

I många länder är man döskraja för en liknande tillväxtharakiri. Räddast är italienarna som har högst medelålder och störst emigration i EU, rapporterar Di. De unga välutbildade drar utomlands, kvar blir gamlingarna; Utvandringen oroar många mer än invandringen.

Sverige ligger inte lika pyrt till, än. Men fler bebisar och förvärvsarbetande är välfärdens navelsträng. Ansvaret vilar därför tungt på samhället att återskapa en befolkning i jämvikt. Ingen vettig politiker kan säga att vi inte såg problemet komma.

I värsta fall får vi väl leta reda på den gamla ättestupan. Fram till klippkanten och en knuff i ryggen, bara: Ajöss med dig, gubbskrälle – och god jul!