Vabbuari och det är lite instabilt.
Drog på mig en mamma-brottningsskada i benet när jag skulle vara bäst och imponera.
Mycket oklart vem jag ville impa på. Men det är liksom något som finns i blodet.
Nu haltar jag omkring. Det har gått en vecka, jag kan knappt göra någonting. Det är en intressant signal. När kroppen pressades för hårt så blev det smärtsamt och ett direkt stopp. Kroppen vill inte vara min polare på ett tag. Det är bara att anpassa sig.
Jag tror jag ska försöka lyssna och förstå.
Vabbuari. Att barnen är sjuka stressar mig, för jag har tagit på mig alldeles för mycket och tänker att jag-har-inte-tid. Pulsen är i halsgropen.
Dricker kaffe med en kompis och berättar om mina ambitioner, då hör jag hur uppskruvat det är. Vill vara den absolut bästa mamman och låta barnen komma hem tidigt från fritids, jag vill maxprestera som krönikör om och om igen, jag vill få superkroppen de lux till sommaren, vara bäst i studierna, sköta om gamla släktingar, besöka gamlingar, vara med i föräldraråd och så vidare…. Vill vara bra-bättre-bäst. Vill ta ansvar för allt och alla.
Vi kvinnor hamnar lätt i den här fällan. Göra-allt-fällan. Kvinnor äter mer antidepressiva än män. Det är väl för att orka antar jag. Stressen börjar redan på gymnasiet. Tonårsflickor är mer pressade än tonårspojkar och sedan kör den duktiga flickan bara på. Tills hon eventuellt hamnar på hispan.
Vabbuari och det är lite instabilt.
Hör på radion om tonåringar som bara slutar gå till skolan. Som drar täcket över huvudet och stänger dörren till världen utanför. Vuxenvärlden står nästintill maktlös och förtvivlad. Jag förstår tonåringarna. De reagerar på en totalt uppfuckad värld. Kraven är sjukt höga på individen. De enklare jobben finns knappt längre. Alla måste i princip studera på gymnasiet. Snart räcker inte ens det.
När människan känner att situationen inte går att bemästra, inte går att påverka, kommer apatin. En reaktion på ett budskap om att alla ska vara sin egen lyckas smed och alla kan göra allt ”bara man vill”. Omvänt – lyckas du inte få drömjobbet är det ditt eget fel. Såklart man drar täcket över huvudet. Sanningen är nämligen att alla inte alls kan bli allt, det är svårt att bara få ett extraknäck i matbutiken. Alla har helt olika förutsättningar för det här livet och vissa har det lättare än andra i det här samhällssystemet. Och vissa har det svårare.
Sanningen är att i vår konstruerade mall om kunskapskrav och betyg så passar inte alla in. För individer är olika. I dag förväntas barn och ungdomar kunna och förstå exakt samma sak vid samma tidpunkt. Det är näst intill omänskligt. Krav kan öka prestationer, men för höga krav kan knäcka vilken människa som helst. Nu ska fjärdeklassare få en etikett, ett betyg på sina prestationer. Så att de riktigt tidigt lär sig vad som gäller i det här samhället. Vi fortsätter att skapa monstersamhället.
Tar mitt ben och haltar vidare.
Vabbuari och det är lite instabilt.