Som offentlig person äger man inte längre rätten till sitt eget privatliv. Det är ju givetvis än sannare i en tid när sociala medier finns, och den offentliga personen kan i vissa fall ha nytta av att visa upp just det privata. Men om du är offentlig person, passa dig för att dö. För då kommer gamarna. Rustade till tänderna med projektbidrag från både det allmänna och andra, och redo att presentera ett narrativ som garanterat drar publik till kassorna. Monica Zetterlund, Ted Gärdestad, Björn Borg, (oops, inte död än, alltså medskapare), och nu senast Astrid Lindgren. Lindgrens dotter gillar inte att man rotar i Astrids privatliv och kritiserar upplägget. Regissören säger att detta är en ”kvinnoskildring” och således oantastlig. Regissören säger att dottern inte vill ha kontakt. Min gissning är att ”kontakt” betyder att hålla med regissören, och om dottern inte gör det så struntar regissören i familjära åsikter.
Det spelar ingen roll om filmen i sig är välgjord, eller om Alba August, som lyckats knipa än en storroll, (nä, inte spelar då familj någon roll), gör en bra prestation. Regissörens uttalanden visar tydligt att man struntar fullkomligt i något annat än att göra sin film. Att ignorera den allra närmaste familjen är inget brott, annat än mot moraliska regler, varav filmindustrin förmodligen inte har någon annan än att tjäna så mycket pengar som möjligt. Astrid Lindgrens familj, och alla andra familjer till offentliga personer som skulle ha, eller ha haft något att invända mot en filmatisering, har inte en chans, såvida det inte skulle handla om förtal. Men de juridiska processerna därvidlag är nog ungefär lika angenäma som att bada i brännässlor.
I tidigare krönikor om brott och straff har jag tagit upp företeelsen om kommersiella filmskapare som söker stoff från särskilt allvarliga brott som inte ligger speciellt långt tillbaka i tiden. Författare kan i och för sig ofta göra samma sak, men det gör inte moralen bättre.
Om jag hade varit regissör eller producent i fallet med Astrid Lindgren, hade jag backat om den närmaste familjen inte gillade upplägget. Å andra sidan hade jag inte heller satt en töntig peruk på en skådis, och låtit det föreställa Ted Gärdestad. Nä, även den filmen hade jag låtit vara.
Hur ska då en offentlig person undvika att bli exploaterad efter sin död? Svaret är att det är närmast omöjligt. Om än det inte skulle finnas någon information alls, så kan den ju alltid uppfinnas, i namn av den konstnärliga friheten. Dock hoppas jag att publiken är klokare, vare sig det gäller nutida brott eller världskända författare.