Ibland vet jag rakt inte vad jag ska skriva om när det är dags att göra ett nytt Mitt i livet-uppslag. Svårast kan det vara att hitta ett krönikeämne. Därför blir det ofta en krönika i vilken jag kommenterar innehållet i reportaget. Ibland känns det angeläget. Andra gånger blir det kanske alltför mycket en upprepning av det som står i reportagetexten. Då och då händer det att jag blir riktigt upprörd över något jag hör, ser eller upplever och bara måste ta upp det i min krönika. Jag kan tycka att de krönikorna blir bäst, om jag nu ska ha en uppfattning om mina egna texter.
Den här gången fick jag idén att vandra bort till landstingshuset och ta mig en titt på mars månads utställning i foajén där. Kanske kunde Daniel McMurrys målningar under rubriken "Självförvållade myter" vara ett ämne för mig.
Det är verkligen spännande bilder och många känns just mytiska, som illustrationer till en spännande gudasaga. Samtidigt är de högst mänskliga. Bilder som berättar om hur det är att vara människa. De beskriver relationer. De är ljusa och mörka. Glada och sorgliga. De är framförallt eftertänksamma och analyserande.
Många av Daniel McMurrys bilder innehåller både landskap och människor. Där finns många härliga stämningsbilder. De berättar om mötet mellan människan och naturens storslagenhet. Bilden "Större än du själv" visar människans litenhet i världsalltet. Två andra heter "Isolerade tillsammans" och "Dansa i den mörka skogen".
Det slår mig verkligen hur viktig konsten är när jag går runt och tittar på tavlorna.
Att inse sin litenhet i det stora hela är lite skrämmande men det är också väldigt fascinerande att tänka på att få vara en del av detta stora. Det är ju ett litet tag vi får vara med. Just den saken är också nyttig att tänka på ibland. Nils Ferlin skrev: "Vårt liv är en vindfläkt/en saga, en dröm. En droppe som faller/i tidernas ström. Den skimrar i regnbågens färg en minut/brister och faller/och drömmen är slut".
Alla har vi kanske någon gång upplevt känslan av att vara tillsammans med andra men ändå vara ensam och isolerad. Det är en plågsam känsla. En känsla som människor som levt i en relation men står inför en separation sannolikt känner. I den situationen kan det säkert vara en riktigt smärtsam och ödesmättad känsla. En känsla av att befinna sig på avgrundens rand.
Ibland kan livet kännas som att "Dansa i den mörka skogen" – skrämmande och vilset.
Så där går jag och reflekterar i landstingshusets foajé.
Några bilder förblir gåtor för mig. Jag kan inte säga något om vad det är jag ser. Det gäller till exempel "Förtäckta steg". Den innehåller trappor upp mot skyn, en dödskalle och ett upp-och nedvänt falurött torp.
Berättar bilden om en dödsföraktande klättring uppåt, bortåt och uppåt från det lilla torpet? Jag vet inte. Jag har förstås ingen aning om vad det är som McMurry vill säga med sina bilder. Jag gör mina egna högst personliga tolkningar.
Ni läsare kan själva gå och titta på bilderna i fråga och göra era tolkningar. Utställningen kommer att visas mars månad ut.
Daniel McMurry är en amerikan bosatt i Boden. Såväl namnet på utställningen som namnen på bilderna är egentligen på engelska. Jag har tagit mig friheten att översätta alla namn till svenska.
I hope you don´t mind it mister McMurry.