Minns ni den gamla Monty Python-sketchen om den spanska inkvisitionen? Connie Booth och Eric Idle sitter i ett vardagsrum, de pratar och Idle säger till slut att ”I did´nt expect the spanish inquisition” när han anser sig bli hårt förhörd om förhållandena på gården. In hoppar plötsligt den riktiga (nåja) spanska inkvisationen, ledd av Michael Palin, och kaos utbryter.
”Our chief weapon is surprise. Fear and surprise. Alright, two weapons – three weapons, actually; Fear, surprise and ruthless efficiency. And an almost fanatical devotion to the pope”, säger en lätt förvirrad Palin och ja, det för oss väl osökt in på Kalix kommun i allmänhet och dess skolförvaltning i synnerhet.
Att Kalix kommun bestämt sig för att införa ett nytt förhållningssätt i sina skolor kan ni knappast ha missat. Ni har säkert också läst om den kritikstorm som riktats mot förfaringssättet från lärare, föräldrar, psykologer och samarbetsorganisationen NSPH. Kanske har ni läst om den pappa som vittnar om att hans sons liv förändrats – till det bättre – sedan metoden införts i hans skola. Eventuellt även om konsulten som fakturerat kommunen nästan en miljon sedan i våras och hyllar sin metod.
Nobody expects the spanish inquisition men det var i alla fall lite väntat.
Det är väl inte nu så att Kalix kommun ringt in Tomás de Torquemada, den spanske prior som ledde ursprungliga inkvisitionen och mördade tusentals människor i guds namn. Det är inte så att sträckbänk, steglingshjul och skamstock ska ställas i ordning utanför hotell Valhall så att vanartiga elever kan pryglas, enom till straff och androm till varnagel. Ska vi jämföra förfaringssättet med någon slags inkvisition är det väl snarare den fumliga, komiskt ondskefulla Monty Python-motsvarigheten som torterar sina offer med ett diskställ.
Ett slags kontrakt som saknar både stöd i skollagen och juridisk grund har valsat runt på sociala medier. Kommunen har hyllat metoden och i allt väsentligt kallat den omvälvande – tills man fick kritik och plötsligt vände på en femöring. Den vetenskapliga evidensen bakom teorierna har vad jag förstår samma kraft som slaget av en maränghammare.
Vittnesmål från Kalix talar om att våld använts helt andra situationer än de nödvändiga och tillåtna. Det är naturligtvis åt helvete. Precis som vanligt drabbar det dem som redan drabbats hårt – av diagnoser, stigmatisering, oro, ångest och utanförskap. Det är naturligtvis åt helvete.
De som behöver mest stöd drabbas mest av den nya, hårdare, linjen. Jag tänker mig att Kalix kommun, precis som många andra kommuner, har svårt att hitta speciallärare, resurser och välutbildad personal. Jag tänker mig att det kändes jättebra för skolförvaltningen att hitta en metod som gör att behovet av dem minskar, kanske rent av försvinner, på bara några års sikt. Men jag vet inte – är det inte så att om någonting låter lite för bra är det sannolikt för bra?
Ytterligare en pikant detalj i sammanhanget är det läckta dokument från Haparanda kommun som visar att även där har stadens styrande tänkt införa det kritiserade reglementet – till en kostnad av tre miljoner skattekronor. Då Kalix har tredjedelen större befolkning än Happis ligger det nära till hands att misstänka att den – åtminstone från början – tänkta slutliga notan ligger runt fyra miljoner. En summa som, till exempel, skulle kunna bekosta årslönen för sju-åtta specialpedagoger.
Väl använda pengar? Det vete fan.
De fick ju inte ens några nice red uniforms.