Den kommer som svallvågor i en medelålders kvinnas kropp. Våren och dess värmeböljningar runt husknutarna. Vissa älskar den, blir upprymda och hojtar ”Nu får man vårkänslor!”. Att knycka de människornas glädje med att säga att du saknar vintern är som att ta bort lördagsglada barns godis. Så, det gör jag inte. Men en klagosång unnar jag mig.
För min del leder ökningen av värme och ljus inte till bus eller ljus i kroppens endokrina körtlar där hormoner produceras. Jag är generellt starkare och piggare när graderna är på den nedre halvan av 0-strecket, när frisk luft cirkulerar runt mitt huvud och mörkret önskar mig god natt om kvällarna. Men just nu visar den breda massan på det motsatta. Norrbottningar i långa rader vänder plytena mot vårsolen, bänkar sig på verandor och kisar ut över pollenkommande landskap. Ju mer grönt som kommer fram i träd och mark, desto bredare blir deras leenden. Jag vill ropa: Gräs är gräsligt, snö är skönt! Fotboll och kubb på öppna gräsmattor är futtig underhållning jämfört med de vita viddernas möjligheter till skidåkning, skridskor, pimpling, snögubbebyggen och stilla liv i snödrivor.
Nu tinar det vita guldet bort, det blir till barmarksgrått slask för att sedan vara helt borta och visa de där grässtråna som ligger under alltihop. Jag går under.
Tänk om man skulle bo i ett varmare land med t-shirtväder året om och flipflops så gott som dagligen. Jag skulle krevera. Värme gör ont, strålar smärtar ljuskänsliga ögon, huden säger aj och den kalla, uppfriskande temperaturen finns endast i behagligt svala jordkällare. Och där kan man ju inte sitta till i september när luften blir frisk igen.
Maj är månaden i norr när kängor och ullsockar ska bli till lågskor och kortstrumpor, rejäla persedlar ska hängas undan för att bereda plats för luftigare plagg. Många menar att det är så mycket lättare att klä sig på sommaren. Men, nej, inte ens det håller jag med om. På vintern klär man sig helt enkelt. Punkt. Det finns inga kompromisser. Det är lager på lager och handskarna fram. Vår och sommar blir allting lite mitt emellan. Det kan vara varmt, det kan blåsa kallt, det kan vara sol och plötsligt mulna på. Tröjor åker på, tröjor åker av. Man satsar på shorts, det börjar regna. Vilket tjafs!
Visst, vi är alla olika och nog måste ju folk få tycka om våren och nog njuter även jag viss tid under de varma månaderna, framför allt i det badande varandet. Men jag tycker det är märkligt att folk verkar vilja slå en med sommarklubban i vinterpannbenet bara för att man blir glad av aprilflingors fall och milt klimat. ”Man får inte klaga på värmen!”.
Varför är normen att gilla det hetare klimatet? Är det vår stenåldersmänniska som vill ut ur grottans kyla och känna värmen så att det inte behövs flås djur och sys ihop en massa kläder med sentrådar dagarna i ända? Kanske. Det är lättare att gå naken. Och ja. Det krävs jordar för att odla. Bort med tjäle och kyla. Jag fattar. Just det är bra med barmarken.
Men vad händer när medeltemperaturen höjs och värmen blir allt farligare för homo sapiens? Den går ju inte att handsprita bort eller hålla på två meters avstånd. Den vinner över oss. Då kan det bli trångt i grottorna igen. Då söker vi svalka och skugga. Men då har jag förmodligen redan bosatt mig på Svalbard där kängor är naturlag och kortstrumpor tillhör avdelningen skämtartiklar.