Tänk så fort nyhetsvärlden byter ansikte. Innan Wuhan drog igång stora coronacentrifugen, pågick ett retorikkrig mellan Kina och Sverige. Kinas ambassadör krävde att regeringen skulle nobba utdelningen av Svenska PEN:s Tucholskypris till den fängslade, svensk-kinesiske affärsmannen Gui Minhai – annars kunde Sverige räkna med repressalier. Det lät så hotfullt att jag för ett ögonblick funderade på att täcka för fönstren och leta fram broschyren Om kriget kommer.
När coronafanskapet bröt ut slutade Kinas mobbning tvärt. Men reaktionen hade med all önskvärd tydlighet visat, att skitländer som Sverige inte ska ta sig ton i frågor som Kina betraktar som sina inpinkade revir. Samtidigt var det något småaktigt över Kinas överkänsliga reaktion, som om Mittens rike tappade ansiktet för en stund.
Sverige stod ändå på sig. Samarbeten sas upp på löpande band med både kinesiska vänorter och det omdebatterade Konfuciusinstitutet, som bl a Luleå och LTU varit engagerade i. Konfucius lär vara historiens viktigaste kines. En filosof vars skola om bildning, etik och moral blivit en del av Kinas prydliga look. Men var tog den toleranta läran vägen?
Den kinesiska draken spyr sin eld åt vitt skilda håll. Lilla Färöarna fick ett ultimatum: Välj kinesiska Huawei som leverantör av 5G-nätet, annars river vi frihandelsavtalet och ni får sälja er lax till nån annan; Sri Lanka klarade inte amorteringstakten på banklånen till Kina och tvingades överlåta sin stora exporthamn till ett kinesiskt bolag; Från flera länder i Afrika kommer rapporter att kinesiska intressen kör över lokala och att gatuskyltar textas med kinesiska tecken.
Bilden av folkrepubliken är schizofren. Å ena sidan vårt förakt mot kolonialism, kränkningar av mänskliga rättigheter och förbud mot opposition á la Hongkong. Å andra sidan beundran för den sociala och ekonomiska framgångsresan. Bara i EU investerar kinesiska aktörer för 500 miljarder kronor om året, skriver Viking Bohman i Världspolitikens dagsfrågor; Kina är hel- eller delägare i minst fyra europeiska flygplatser (bl a Heathrow), 13 fotbollslag (Manchester City), åtskilliga hamnar och vindkraftsparker. Hundratals företag är i kinesisk ägo – från elnätbolag i Portugal till robottillverkare i Tyskland. I Sverige har Geely tagit ett fast grepp om ägarratten i Volvo Cars.
Allt detta är ändå småpotatis mot megaprojektet som är tänkt att återskapa Kinas forna stormaktstid, Sidenvägen. Bit för bit byggs och kopplas ett globalt nätverk samman för att förenkla handel och transporter mellan Kina och övriga världen. Aldrig har ett enskilt land investerat så mycket i infrastruktur utomlands, konstaterar Viking Bohman. Satsningen sägs överstiga 8 000 miljarder kronor.
För kommunistpartiet är det därför oerhört irriterande att omvärlden har mage att ifrågasätta kinesiskt agerande. För detta häcklas Kina, men många blandar ihop staten och medborgarna. Tidningen Vi uppmärksammar att rasistiska övergrepp mot turistande kineser sprider sig lika snabbt som coronafrossan. De kastas av bussar, vräks från hotell, nekas vård på sjukhus, förlöjligas på internet och blir misshandlade på stan.
Enskilda, oskyldiga kineser ska vare sig lastas för pandemier eller statskontrollerade överloppsgärningar. Men staten Kina måste kunna klandras för sina klavertramp och översittarfasoner. Annars kommer det politiska viruset från Kina att bli etter värre än Corona.