Jag läser intervjuboken Dagarna med Kerstin och får svajkänslor.
Författaren och illustratören Kerstin Thorvall var så ensam, ledsen och förbannad de sista åren i livet. Hennes ålderdom känns horror. Tänk att ringa psykiatrikern 42 gånger på raken i desperat försökt att få prata med NÅGON och de vuxna barnen orkar inte med en. Ingen orkar egentligen med en. Förstå mardrömmen. Där levde Kerstin och hon hade ångestattacker.
Hon hade få nära relationer. Kanske för Kerstin ville vara i centrum ? hela tiden. Och Kerstin, hon gnällde om det mesta när hon var i det där jag-ljuset. Kerstin var aldrig nöjd, hon ville äta glass, få fötterna masserade innan hon gav intervju. Kerstin ville. Alla andra skulle. Hon var inte en härlig gammal tant. Visste väl inte hur man gjorde. Ville väl inte. För Kerstin hade aldrig varit som man förväntas vara som kvinna och mor. Hon var som hon var och hon var Mycket Av Mycket. Kerstin hade sina BEHOV. Hon var bara tvungen att använda kroppen till dans, till att ligga med vackra (unga) män som gillade kurvor. Behovet av att skriva. Barnen, de fyra sönerna, kom ofta efter behoven, efter de NÖDVÄNDIGHETER Kerstin var tvungen att uppfylla. Om barnen ens kom efter det. Barnen behövde Kerstin rymma ifrån (det kan man läsa om i boken Uppväxt, skriven av Kerstin Thorvalls son som lätt draperat skriver om sin barndom). Kerstin hotade familjen med självmord när hon inte stod ut.
Kerstin var vän med Astrid Lindgren ( ja DEN Astrid Lindgren). Astrid Lindgren sa till Kerstin att hon borde se till andra också. ?Astrid var ju som en ängel, så otroligt snäll, men hon förstod inte att jag inte kunde skärpa mig?, berättar Kerstin.
Astrid Lindgren ville att Kerstin skulle tänka på sina barn. Men Kerstin kunde eller ville inte skärpa sig, eller tänka på barnen.
Det som ändock är hedersvärt med Kerstins är att hon inte ursäktade sig när hon var i sin ålderdom. Hon påstod inte att hon agerade som hon gjorde, för att det också var bäst för barnen. Hon stod där själv, nästan helt övergiven av alla och tog konsekvenserna av sitt leverne. Självkritiskt. Visst var hon dyster, missnöjd, men ändå klarsynt.
Inte en enda gång i ?Dagarna med Kerstin? får man den moderna tesen serverad, att bara mor mår bra, så mår barnen bra. Kerstin nuddade inte vid resonemanget som idag är hårt rotad, att barnen är mammans förlängda kroppsdel. För i dagens individuella tidsvarv, är barnen paradoxalt inte alltid självständiga, med EGNA känslor, EGNA reaktioner. Föräldrarnas välmående antas vara lika med barnens välmående.
Men Kerstin lät barnen stå för sig själv. Barnen mådde inte som Kerstin.
Hon var medveten om att hennes beteende, att vägra vara vuxen, vägra ta ansvar, fick negativa konsekvenser för hennes söner.
Hon beskrev barnens uppväxttid med skärpa mot sig själv. Hon var som en lillasyster åt barnen, en som vägrade växa upp, en som behövde tröstas, istället för att trösta.
?Pojkarna tycker inte att jag har varit en riktig mamma. De tycker att jag har svikit?, säger Kerstin i boken. Och sedan:
?Jag tycker de har rätt att tycka vad de vill om mig?.
Kerstin har betytt mycket som författare . Hon har beskrivit åtrå, kärlek, det mest förbjudna.
Nu kan hon via de återgivna intervjuerna lära oss något om ansvar. Och vad det kan betyda att inte ta det.