Ingrid Hellberg älskar sitt arbete som trädgårdsmästare i den fjällbotaniska trädgården i Jokkmokk. Men det finns ett för henne stort problem. Det handlar nämligen om ett säsongsjobb som sträcker sig från början av maj till slutet på september. Resten av året är Ingrid arbetssökande. Trots att det som hon ser det skulle finnas gott om arbetsuppgifter kopplade till trädgården året runt.
Ingrid säger sig förstå att museet har en begränsad budget men hon önskar av hela sitt hjärta att få jobba som fjällträdgårdsmästare tolv månader om året. Hon radar upp en massa som hon tycker viktiga saker att göra när trädgården är stängd för allmänheten:
– Att förbereda den pedagogiska verksamheten, att planera och strukturera upp, att skylta och skapa sammanhang, att ta fram information om nyttoväxter, att reda ut "Hur tänkte Linné?", att uppdatera guidningshäftet...
– Kultur- och fritidsförvaltningen ska förresten driva ett projekt som heter "Midnattssolens trädgård" där fjällträdgården är involverad. Jag skulle kunna ta fram en beskrivning.
Efter fyra säsongers framgångsrikt arbete i fjällträdgården är det många i trädgårds- och botanikbranschen som känner till Ingrid Hellberg och har visat intresse för hennes kunskaper och stora fallenhet för yrket. Och själv vet hon också sitt värde.
– Jag vet att jag kan lyckas med det jag gör till 120 procent. Men jag får se om jag kan stanna kvar här. Det är i alla fall vad jag helst vill, säger hon.
Jag som tog upp arbetsmarknadsläget i min förra krönika känner att jag måste fortsätta att uppehålla mig vid ämnet: Det borde vara en angelägen sak för Ájtte svenskt fjäll- och samemuseum och för Jokkmokk att behålla Ingrid Hellberg hos sig. Hur ofta dimper det ner akademiskt utbildade och kompetenta människor som hon för att leva och bo i Jokkmokk? Sådana entusiaster som hon!
Det är underbart att få en guidning i "hennes" fjällträdgård, att följa med henne upp på fjälltoppen och sedan runt området efter en spångad stig, för att avsluta med ett besök på hennes makalösa kolonilott i utkanten av Jokkmokk.
På fjälltoppen ställer sig Ingrid upp på ett staket med ett stup nedanför och jublar. Jag blir alldeles förskräckt, rädd att hon ska falla och slå ihjäl sig. Ingrid bara ler stort. Hon vet vad hon behärskar och inte. När det gäller det akrobatiska och många andra färdigheter hänvisar hon till att hon vuxit upp med fem bröder. Hon har fått hävda sig, fått visa sig på styva linan. Hon berättar att hon brukar leda pass i crossfit – bland annat smidighets- och styrketräning – för sina kollegor på fjälltoppen. Hon har ju också tillhört svenska landslaget i telemarksåkning. Bara en sådan sak.
Heja Ingrid!
Du får inte lämna Norrbotten.
Vi behöver dig.
En sak till:
När Ingrid tillsammans med medarbetare och frivilliga krafter röjde upp på det område som utgör fjällträdgården hittades en gammal skida tillverkad i Bollnäs som är Ingrids hemstad. Är inte det ett tecken så gott som något på att Ingrid hör hemma i Norrbotten och i fjällträdgården? Bollnässkidan fick en finare slutstation – hemma hos Ingrid i ett hus bredvid den gamla järnvägsstationen i Jokkmokk där tågen på Inlandsbanan stannar.
– Jag brukar stolt säga som de säger i Stockholm, att jag bor vid "Centralstationen", säger hon.