Förra helgen tillbringade jag i Tornedalen. Njöt av stillheten och den höstliga skönheten i min barndoms by. Det finns knappt någonting i världen som jag upplever så avstressande som att vistas på detta ställe. Det gäller speciellt på hösten när naturen går till ro.
Mitt barndomshem ligger alldeles vid en sjö och jag älskar att sitta på stranden och lyssna till vågornas kluckande.
Strandbastun kan dessutom vara den skönaste i världen. Vedeldning i kombination med ett riktigt stort basturum är oslagbart. Nu senast var jag den enda damen på plats och satt länge ensam och mediterade i värmen.
Till makens och mina Tornedalsresor hör (på mitt initiativ) alltid en utflykt till finska Pello och ett galleri som bland annat innehåller en stor Pentik-butik, en Marimekko-butik och en härlig restaurang/kafé.
Den här gången lyxade vi till det rejält och åt lunchbuffé i restaurangen. Laxsoppa, Karjalan paisti (karelsk stek), ett härligt salladsbord och rieska (mjukkaka baserad på kornmjöl) går inte av för hackor. Till det kaffe och valfritt finskt wienerbröd. På tal om wienerbröd så tror jag att finnarna är världsmästare på variationer av detta bröd. Det finns alltid mängder av olika former och fyllningar att välja på. Ett alternativ är stort som en mindre wienerlängd. Ibland blir det så lyckosamt att ingen vill dela med mig utan jag "tvingas" att äta hela själv.
Det blev inga affärer i Marimekko-butiken under detta senaste besök i gallerian. Jag nöjde mig med att titta på allt vackert och jag försåg mig med senaste numret av tidningen Marimekko. Den hade temat Elämän taidetta som betyder Livets konst och innehöll förutom lansering av nya produkter spännande intervjuer med anställda och andra "Marimekko-vänner". Jag har aldrig läst en kundtidning som erbjudit sådan andlig spis som denna. Namnet "livets konst" är i det här fallet dubbeltydigt och står för det världsberömda företagets alla konstnärliga skapelser/varor och för konsten att leva.
Redan de inledande orden i tidningen ger själslig näring: De talar om tillvarons kärna som något som kan finnas i små saker, i flyktiga stunder, och kan hittas genom att en öppnar sig själv för vad som sker omkring en. Genom att en känner ljuset, lyssnar till vinden, ser vardagens skönhet – är närvarande – påträffas denna kärna.
Suvi Saloniemi, intendent på Designmuseet i Helsingfors, intervjuas i tidningen. När hon får frågan "Hur förhåller du dig till livet?" svarar hon med att citera Oscar Wilde, Albert Einstein och den danska klädskaparen Henrik Vibskovi.
Oscar Wilde-citatet lyder: "Vi går alla i dammet, men några av oss ser stjärnorna".
Albert Einstein- citatet: "Det finns två sätt att leva: så att ingenting är underbart, eller så att allting är underbart".
Suvi Saloniemi säger sig dela Henrik Vibskovis syn på livet: "Underbara saker händer mig hela tiden, hela tiden". Hon förklarar: "I de orden finns någonting magiskt som berör mig djupt".
Jag gillar alla citaten och tror att tillvarons kärna finns i små saker, i flyktiga stunder och hittas lättast om en öppnar sig själv för det som sker omkring en. Och jag tror på att känna ljuset, lyssna till vinden – och vågornas kluckande – och att se vardagens skönhet.
Carola Forsberg i dagens Mitt i livet-reportage tror också att livets storhet finns framförallt i det vardagsnära och lilla. Hon tror inte minst att det att hjälpa andra berikar livet. Jag ser i henne en vägvisare och stor förebild i konsten att vara medmänsklig – en av livets viktigaste konster.