Det var min make som ”slog larm”. Vid ett besök hos Finska föreningen hade han träffat på en gammal besökare från fritidsgården som han förestod i massor av år. Besökaren var Jorma Tervonen och han hade berättat att han och hans flickvän Jenny Dahlberg var hemlösa och bodde i tält bakom residenset i Luleå. Det var i slutet av oktober, snö hade fallit och det var kallt. De hade kommit till Finska föreningens lokal för att värma sig och få sig lite fika till livs.
Vi åkte till Jorma och Jenny. Vi gick på husesyn i det lilla tältet där de hade var sin sovsäck, fem filtar och några täcken. Några högar med kläder fanns där också och två par extra skor. Därtill ett staerinljus och ett paket mjölk.
”Toaletten har vi på Statoil och vi har tvättat oss i älven till en bit in i september”, berättade Jorma.
Han och Jenny hade socialt försörjningsstöd men hade inte fått hjälp till någon för dem acceptabel bostad av socialen. De berättade att de fått hjälp och stöd från kyrkor. De brukade besöka Svenska kyrkans Mötesplatsen på Örnäset och Pingstkyrkans verksamhet LP-kontakten. Hos Pingstkyrkan fick de gratis frukost och billig lunch två dagar i veckan.
”Annars äter vi ofta pommes frites på Järnvägsgrillen och där ger de oss kaffe och smörgåsar också. De vet hur det är ställt med oss”, berättade Jenny.
En tid efter NSD:s reportage om parets liv i tält ordnade socialen bostad åt dem på ett vandrarhem. Däremot gick socialen inte med på Jennys och Jormas önskemål att tillsammans bli skickade till ett behandlingshem för att komma till rätta med sina missbruksproblem. I det läget hjälpte Pingstkyrkan dem att komma till ett av Lewi Pethrus-verksamhetens behandlingshem Vasastrand i Örebro.
I dagens Mitt i livet-reportage möter vi Jorma och Jenny i deras bostad i Antnäs. De har börjat ett nytt och nyktert liv och berättar nöjt:
– Nu har socialen ordnat den här lägenheten åt oss och betalar också den eftervård som vi genomgår. Nu ställer socialen upp.
Det är väldigt roligt att möta paret Tervonen – de har gemensamt efternamn sedan giftermålet nyligen – och se deras nya välmående. De ser fram emot ett eget kontrakt på lägenheten och på att snart kunna vara i arbete. Jorma vill tillbaka till skogsarbetet som han hade innan han och Jenny blev hemlösa. Jenny hoppas på ett ”diversejobb” i ett stödboende för människor som varit i missbruk.
Jag kommer att tänka på min gymnasietid i Haparanda och hur jag och min kompis Britt-Inger nästan dagligen gick till ett café, fikade kaffe med kanelbulle och spelade låtar på jukeboxen. Min favorit var ”Streets of London” som berättar om de hemlösas och de ensammas liv på Londons gator. Den ställer frågan till dem som har vänner, arbete, ett hem och mat på bordet: Hur kan du säga till mig att du är ensam och att solen inte skiner? Den tar med lyssnaren på en vandring genom Londons gator som får den som klagar över sitt liv att ändra åsikt.
Det slår mig att jag alltid har funnit sådan tillfredsställelse i att berätta om människor som inte har det så lätt, om folk som har fått kämpa sig upp ur underläge. Det är lättare för den som har fötts med silversked i mun att klättra uppåt på livsstegen, lättare än för den som har haft oddsen emot sig kanske sedan födelsen.
Det känns så varmt i hjärtat att kunna berätta att Jorma och Jenny Tervonen har kommit in i värmen igen och håller på att erövra livet, det goda liv som så många av oss tar för givet.