Jag har ingen egen Facebook men ibland vill någon att jag ska komma och kolla på något inslag i deras.
Nu verkar det förekomma många glassiga bilder på barnfamiljer som ägnar sina helger åt skidåkning i fjällen. En förälder skriver: ”Underbar helg på Dundret. Och alla Luleåbor verkar vara här”.
Min reaktion är: Nej, långt ifrån alla Luleåbor är där. Så oändligt många kan knappast ens drömma om att kunna göra sådana resor. För så många är det helt uteslutet att ens kunna skrapa ihop nog med pengar till ett par slalompjäxor, för att inte tala om möjlighet att bekosta en resa och uppehälle på en skidort.
Särskilt i dessa pandemitider när många har blivit uppsagda från sina jobb finns det familjer som knappt har pengar till mat. Barnen som gått i förskola och fått viktiga måltider där har inte rätt till sin förskoleplats om en vårdnadshavare finns hemma. Äldre barn kan vara hänvisade till distansundervisning och också sakna tillgång till skolmat. Åtminstone vissa skolor erbjuder tack och lov eleverna att komma och få mat att ta med sig hem.
Jag tror att det skulle finnas behov av soppkök som erbjuder gratis mat lite varstans. Så ser verkligheten ut.
När jag skriver om familjerna i fjällen så missunnar jag inte dem att njuta av härlig skidåkning och fina naturupplevelser. Däremot är det alltid viktigt att komma ihåg att det är långt ifrån alla förunnat att ha de ekonomiska förutsättningarna som krävs. Så många strävsamma människor lyckas aldrig få ihop så mycket pengar.
Överhuvudtaget så tycker jag att klyftorna i samhället borde beaktas mycket mer inom alla områden.
Nu väntar sportlovet för alla skolelever. Alla ser nog inte fram emot det med glädje. I många familjer har bråken och utsattheten inte minst för barnen ökat kraftigt under pandemin. Anledningen är bland annat en ekonomi som är ännu sämre än vanligt och all den frustration som det för med sig.
Tänk om vi i större utsträckning skulle börja hjälpa varandra att orka genom att till exempel avlasta hårt drabbade ensamstående föräldrar med barnen.
Jag kommer med stor glädje ihåg tiden då våra barn spelade fotboll och hockey. Där i idrottsrörelsen fanns ett underbart samarbete. Alla barn blev sedda och upptagna i gemenskapen på samma sätt och barn till föräldrar som saknade bil fick till exempel en självklar plats i andras bilar. Den som hade glömt matsäcken fick dela någon annans. Den som saknade en peng fick den av någon annan...
Tiden har gått och nu har vi barnbarn. De älskar boken ”Pettsson får julbesök” som handlar om solidaritet i praktiken. Pettsson bryter foten dagen före julafton och det ser ut som om han och katten Findus inte kommer att kunna ha något julfirande överhuvudtaget. De kan inte ens ta sig till affären för att köpa mat. Skafferiet är helt tomt. Men vad händer? Jo, grannpojken Axel kommer på besök och när han får veta hur det är ställt drar han i gång en lång hjälpkedja. Alla grannar kommer för att hjälpa till med olika sysslor och med de godaste julrätterna som Pettsson och Findus någonsin ätit. På julaftonskvällen konstaterar de att det varit den finaste julaftonen som de upplevt. De är mätta i magarna och varma i själarna av all godhet som visats dem.