Eftersom jag bor på Hertsön går mina promenader ofta via koloniområdet. När jag får gäster under odlingssäsongen går jag dit med dem. Kolonilotterna med alla sina blomster, träd, buskar och grönsaksodlingar är så oerhört njutbara. Likaså de entusiastiska lottägarna. Det blir många samtal efter stigarna och promenaderna kan ta lång tid.
Barbro som stod i fiskdisken i gamla Domus-varuhuset är alltid pratglad och vill bjuda på fika i Katthult som hon har döpt sitt ställe till. Hon berättar om det goda umgänget lottägare emellan, om aktiviteter i strokeföreningen som hon tillhör och om sin dagsform. Om jag har min make med så återupplivar Barbro och han gamla Handels-minnen. De har båda tillhört och varit aktiva i denna fackförening.
Kommunfullmäktiges ordförande Margareta berättar om hur hon njuter av livet på sin lott och vi kan diskutera olika aktualiteter i staden.
Hos bokhandlare Lineruth blev det tidigare ett givet stopp men han har sålt sitt ställe.
Britt-Maries lott är i ständig förändring. Jag har aldrig sett henne "bara vara" på den. Hon är alltid sysselsatt med något. En gång när jag gick förbi hade hon just grävt ner en ny ros, en Flammentanz. Sedan dess kan jag aldrig gå förbi utan att kontrollera hur rosen utvecklas.
Kurt och Stina är ganska nya kolonister men har hunnit bygga upp en riktigt frodig och vacker lott. Häromdagen pratade jag med Kurt som höll på att "göra vinter", klippa ner växter och rensa, på lotten.
Han gladde sig åt att också Stina skulle bli pensionär snart och att de skulle bli fria att hitta på roliga saker tillsammans när som helst.
Filmaren Mitra Sohrabian, med rötterna i Iran, är också relativt ny på området. Hon är alltid lika entusiastisk och ödmjuk inför livet. Hon gjorde för övrigt en film om bonden Aziz Muhammadi från Iran som fram till sin död vid närmare hundra års ålder hade en odlingslott här. Han hade ingen kolonistuga utan bara en stol att vila sig på mellan varven. Han älskade sin lott. Han levde för den. Vintrarna var för honom en enda lång väntan på att snön skulle börja smälta igen och han skulle kunna återvända till lotten och sätta i gång med vårbruket. Han odlade mängder av olika grönsaker, bara ätbara saker, och han erbjöd alla som stannade till hos honom smakprover. Han odlade för att ge till sina medmänniskor förklarandes att marken inte tillhörde honom utan Sverige och att han ville ge bort det som den gav.
Mitra följde med sin kamera Aziz under ett helt år, från vår till vår: Aziz luckrar upp jorden, sår, vattnar, rensar, gallrar, väntar och skördar. Han har inget tak att ta skydd under. I filmen får man se hur vinden friskar i, skakar blommor och blad och hur det börjar regna. Aziz söker skydd under taket till en kolonistuga i närheten. Han säger "Alla är så vänliga mot mig".
Emellanåt sitter Aziz och funderar och fingrar på sitt radband i filmen. På sommaren är hans tankar ljusa. På vintern är han ledsen och tankarna är mörka. Han tappar sin livslust och tror knappt att han ska orka leva.
Aziz talade bara persiska men kommunicerade bra ändå. Med miner, kropsspråk och gester.
Aziz hade mycket att lära oss.
Jag känner en saknad efter honom varje gång som jag passerar det ställe där han hade sin lott.
Aziz var kärlek. Han visade jorden och växterna sin kärlek. Han visade alla oss som mötte honom sin kärlek.
Tack Aziz för vad du var.
Hoppas att du kände att du fick åtminstone lite kärlek tillbaka.