Laakso Chikks är STR-T:s satsning på att stärka unga kvinnors identitet genom mentorskap och peppträffar.
Nu berättar Ingela Sandström i dagens Mitt i livet-reportage att det i verkligheten är hon och de andra mentorerna i projektet som har mest att lära av de unga tjejerna – chikksen.
Det handlar förstås om ett givande och tagande. Utbytet av tankar, kunskaper och erfarenheter ger mycket till både de unga och de äldre.
Jag som själv är tornedaling önskar att jag kunde vara en fluga på väggen när Laakso Chikks har sina träffar. Det som sägs och görs skulle säkert vara väldigt stärkande och på andra sätt värdefullt också för mig. Att träffarna sker "i enskildhet nära naturen" låter också väldigt lockande. I Pajala innebar det logi i Vasikkavuoma, det vill säga den stora slåttermyren med ett slags vandrarhemsboende.
Det är som Ingela Sandström säger när vi träffas "Det är så skönt att träffa "tuttuja", någon som vet hur det har varit och som man kan skämta med på samma språk".
"Tuttuja" är meänkieli och betyder "folk som man känner". Faktum är att när jag träffar andra tornedalingar överhuvudtaget så känns det som att vi är lite släkt, det spelar ingen roll om jag inte har någon som helst aning om vem det är eller vilka det är jag möter. När jag hör främmande människor prata meänkieli omkring mig på stan så får jag lust att fråga vilka de är och varifrån de kommer.
Jag funderar över vilka erfarenheter från Tornedalen som jag skulle lyfta fram om någon frågade mig. Kanske de här:
Söndagarnas laestadianska bönemöten. De som bodde i vår by och i grannbyarna turades om att stå värdar för mötena där dagens bibeltext lästes upp, där det sjöngs psalmer och bads böner. Efteråt blev det kaffekalas med massor av hembakt och uppsluppna samtal om det som hänt sedan senast, om ditt och datt. Farbror Kalle initierade alltid en fingermätning mellan honom och mig. Han hade mist en tumme i trösken och jag förlorade halva vänstra pekfingret när jag vid två års ålder skulle hjälpa min fyraårige bror som skulle hugga ved i vedboden. Kalle och jag mätte vems finger som hade vuxit mest. Resultatet var alltid detsamma: Varken hans eller mitt finger hade vuxit en enda millimeter. Men det var en kul grej för humoristen Kalle och mig.
Det varma och flitiga umgänget mellan människorna. Man gick ofta till varandra. Man fanns för varandra i gädje och sorg.
Generositeten. Ingen gäst gick utan att ha blivit bjuden på kaffe med dopp eller på mat om besöket råkade infalla vid tiden för någon måltid.
Det ständiga arbetet. Man arbetade i sex dagar och på den sjunde dagen vilade man – då var det syndigt att göra annat än det som var absolut nödvändigt.
Det var mycket som var syndigt i det laestadianska Tornedalen. Bland annat det här: Att titta på tv. Att lyssna på annat än nyheterna, sporten, väderleksrapporterna och gudstjänsterna på radio. Att spela kort var närmast en dödssynd likaså att dricka alkoholhaltiga drycker, gå på dans och gå på bio.
Ut i livet bar jag med mig fina minnen av den varma gemenskapen bland laestadianerna och den trygghet som tron gav dem. Min mamma till exempel som tvingades följa fem barn och sin make/vår pappa till graven överlevde tack vare sin tro.
Ut i livet bar jag också en antipati mot alla förbud. Ibland kändes det som om allt som var roligt var syndigt och förbjudet. Jag hamnade lite utanför gemenskapen i min kamratkrets på grund av alla förbud.
En av mina systrar som var ung vid tiden för Elvis Presleys och Tommy Steeles genombrott brukade berätta om hur hon höll hårt på Tommy Steele utan att någonsin ha hört varken honom eller Elvis. Hon låtsades vara insatt. Hon ville inte avslöja att hon var förbjuden att lyssna till denna "världsliga" musik.