Det kan inte sägas bättre än som Mark Levengood sade det. Han kallade den mur som ett antal Torneåbor, och säkert också en del tillresta finländare, bildade för att demonstrera sitt motstånd mot finskt flyktingmottagande för "omänsklig".
När människor ställer sig tätt ihop och bildar en mur i positivt syfte då är det en mänsklig mur. Men när folk bildar en mur för att stoppa människor som hals över huvud har tvingats fly från sina hemländer, och behöver skydd för att överleva, då är den muren riktigt omänsklig.
Mark Levengood påminde också de murbildande människorna om flyktingströmmen som gick från Finland till tryggheten i Sverige via Torneå i samband med finska vinterkriget och andra världskriget.
Jag minns från min barndom i Tornedalen berättelser om starka vänskapsband som knöts mellan de flyende och de familjer som öppnade sina hem och slöt de förtvivlade hjälpbehövande i sina famnar. De blev vänner för varandra för livet.
När fotograf Bengt-Åke Persson och jag för tre år sedan gjorde en reportageserie om människor på ömse sidor om Torneälven så var Tyyne Karhu i Ylitornio med. Hon mindes hur människorna i svenska Tornedalen öppnade famnarna för människor från finska Tornedalen. "Det är en så dyr sak som man aldrig glömmer, att få hjälp i nödens stund. Alla som tvingades fly fick husrum någonstans", sade hon och berättade att hennes familj åkte över älven på en flotte för att sedan gående ta sig till en familj i svenska Kuivakangas där de fick bo.
Hos min mormor Fanny bodde en äldre kvinna och två små flickor under kriget. Hennes hem var inte speciellt stort men där fanns alltid plats för alla. Förutom hon själv och min yngsta morbror som bodde i huset var mina äldre syskon inkvarterade där under sin skolgång. Det var egentligen fullt överallt redan men när nöden krävde det så rymdes ytterligare tre människor där. Mormor tog alla under sina vingar och gav dem sin kärlek. Hennes livsmotto var "givarens hand blir aldrig tom" och hon gav och hon gav och hennes händer blev verkligen aldrig tomma. Mormor är en stor förebild för mig.
Det känns så bra att träffa Tammam Rahme – huvudpersonen i dagens Mitt i livet. Han berättar om sitt liv och sina drömmar på ett vänligt och ödmjukt sätt. Han upprepar gång på gång att han och de andra flyktingarna i boendet i Gunnarsbyn skulle vilja jobba och göra något för svenskarna. Han beklagar att det inte går för sig innan asylbeskedet kommer. Till dess är de hänvisade att vänta. Tammam tycker att väntetiden är alltför lång i Sverige och önskar att den skulle kunna förkortas. Ja, han undrar till och med om inte han och andra flyktingar på något sätt skulle kunna hjälpa Migrationsverket i arbetet så att asylhanteringen skulle gå snabbare.
Jag förundrades över barnen i flyktingboendet i Gunnarsbyn. Det var dem vi mötte först. De var ute och lekte. De såg glada och välmående ut och tittade nyfiket på oss. De svarade glatt på våra "hej!". Jag sade åt Tammam att barnen väl är stämningshöjare i boendet. Han höll med och sade: "De är som de klokaste vuxna".
Beppe Wolgers kallade barn för "det gåtfulla folket" för vilka ett regn och en pöl kan bli ett land, för vilka femton kuddar kan bli en ö och för vilka allt som de nuddar kan bli till glass.
Barn ska alltid beskyddas. Det ska också vuxna som behöver skydd.