Förutom ett fint julkort innehöll det ett antal brev och kort som jag skickade till henne då för 50 år sedan. Det var åt den oslagbara inställsamheten i mina brev som jag skrattade så – hela kvällen.
Jag ska ge er ett smakprov – inklusive vissa felstavningar och jobbiga meningsbyggnader. Håll i er nu:
”Kära fröken!
Jag tycker att det är hemst roligt att gå i skolan när man har en sån snäll fröken jag tycker att fröken är den allra snällaste fröken som jag känner. Fröken är så snäll i skolan annars också är fröken så snäll. Jag har väntat på att fröken ska komma och hälsa på hos oss nån gång när fröken har tid. I skolan skulle jag allra bäst vilja skriva Svenska och rita för det är det allra roligaste man får göra i skolan och klippa jul-tomtar och andra jul-saker när det är så här nära jul. Jag tänker köpa nånting till julklapp åt fröken för att fröken är så hemst snäll jag tycker att fröken är den allra snällaste i hela världen. Nu har jag ingenting mer att skriva. Från Kerstin.”
Så där låter det i alla mina brev. Jag tänker att jag är väldigt glad över att knappast någon som känner mig i dag skulle sätta epitetet ”inställsam” på mig.
Å andra sidan är bra lärare som man tycker mycket om förstås guld värda och så var det med denna min fröken. Jag minns henne med stor glädje och kärlek. Är det förresten inte alldeles fantastiskt att hon i 50 år har sparat mina brev, två julkort och några bokmärken som jag också skickat till henne? Och att hon har koll på mig fortfarande!
I ett annat brev som jag skrev då när jag var nio år berättar jag om julförberedelser hemma hos oss och om hur jag ser fram emot att mina äldre syskon ska komma hem för att fira jul. Jag skriver också om min längtan efter tomten och klapparna som jag har önskat mig. Om en av mina systrars julbröllop skriver jag också. Och om min mormors begravning.
Två systrar som jag nämner i de gamla breven är borta sedan länge. De gick bort i bröstcancer vid 45 respektive 48 års ålder. Kvar blev deras makar och tre respektive två barn. Det var förstås gränslöst sorgligt och jobbigt för dem att mista sina älskade livskamrater och mammor. Sorg kände självklart också vi syskon och vår mamma som överlevde sina barn.
I dagens Mitt i livet-reportage får ni möta Nathalie Friberg som vet hur det är att drabbas av cancer i familjen. Hennes lillebror insjuknade men överlevde tack och lov. Tiden när han var sjuk var väldigt jobbig och frestade hårt på hela familjen. Ett tag orkade Nathalie överhuvudtaget inte bry sig om allt det svåra. Hon försökte fly och låtsas som om inget hänt.
Nu jobbar Nathalie med att stötta andra unga syskon till cancerdrabbade men också unga som överlevt cancer. Samtidigt bearbetar hon sina egna upplevelser. Hon berättar om hur skräcken fortfarande kommer över henne när hennes lillebror ska på kontroll på sjukhuset. Hon blir rädd att sjukdomen ska ha kommit tillbaka.
Det är ett fantastiskt värdefullt arbete som Nathalie gör. Hon är verkligen beundransvärd. Läs hennes berättelse!
Till min gamla fröken vill jag säga: Hjärtligt tack för brevet med alla breven och korten! Du är en av pärlorna i mitt livs halsband. God jul och Gott nytt år!