En dag ringer Per-Ola Eriksson och berättar om hur han kan sitta och filosofera om varför livet blir som det blir. Den här gången har han funderat över anledningen till att tre män från Kälsjärv blev så samhällsintresserade att de kom att ägna stora delar av sina liv åt politik. "Var det något i vattnet?", frågar han sig apropå Bosse Strömbäcks, Olov Abrahamssons och sitt eget livslånga engagemang.
"Kan det vara något att ta upp i ett reportage?", undrar Per-Ola. Texten här bredvid är svaret på frågan.
Egentligen är det ett hopplöst uppdrag att i ett enda reportage berätta om tre män som har så mycket att dela med sig av. Tre män som under så lång tid har varit med och påverkat samhällets skeenden. Det är så många intressanta saker som männen berättar om som jag inte får plats med. Till exempel de här:
Per-Ola Eriksson har i hela sitt liv jagat älg med jaktlaget i Kälsjärv. Det har varit en årlig höjdpunkt för honom. Han säger "Där har jag aldrig gjort något väsen av mig. Jag har varit en bland alla andra och tagit order av jaktledaren". Så när Per-Ola första gången efter att han hade blivit landshövding kom för att jaga med sina kamrater kom jaktledaren fram och överräckte en blombukett som han hade hållit gömd bakom ryggen. Denna jaktkamraternas gratulation gick rakt in i hjärtat på Per-Ola och han rörs fortfarande vid minnet.
Olov Abrahamssons barn har båda ärvt sin fars intresse för politik. Dottern Rebecca studerar i Göteborg. Hon tillhör SSU Göteborg, och förbundets Palestinagrupp. Hon har nyligen besökt Västbanken med sina unga partikamrater. Olov beskriver en viss oro som han som förälder kände över resan till denna oroshärd. Den kombineras naturligtvis med tillfredsställelse över dotterns engagemang för en bättre värld. Palestinagruppen kom helskinnad och många erfaranheter rikare hem igen.
Bosse Strömbäck, som inte kallats Bo annat än av mamma Signe i "skarpa lägen" som när hon påpekade "Man får aldrig ljuga, men man behöver inte alltid säga allt", höll på att drunkna för fem-sex år sedan. Han åkte ner i en vak under en skridskotur på Mjöträsket. En kompis fick upp honom. Innan dess hade Bosse sett "tunneln" och säger "jag ville bara iväg". Efteråt, när han fått värma sig i en bastu i fem timmar, var han lycklig över att ha överlevt. "Man har en längtan efter att få uppleva barn och barnbarn", säger han och förklarar också att hans dödsångest försvann med upplevelsen av "tunneln".
Jag tycker att det är bra att också män visar känslor. Det ingår i att vara en god förebild för pojkar. Det finns så många som trycker undan sina känslor och börjar må dåligt av det. Batman- och Fantomen-typerna är inget att ta efter.
Till slut måste jag förmedla ytterligare en liten Kälsjärv-historia som berättas av Per-Ola Eriksson:
Byborna hade samlats till gudstjänst men det dröjde innan akten kom i gång. Bosse Strömbäcks morfars bror som trodde mest på kommunismen blev otålig. Han stämde i med "Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå...". Församlingen skruvade lite på sig. När det dröjde ytterligare innan gudstjänsten började fortsatte den gamle med "Arbetets söner sluten er alla till våra bröder i syd och i nord...". Då trädde prästen in i handlingen, avbröt varsamt och sade om kampsången "Den där kanske vi kan ta senare".
Är det inte underbart?