Den lilla cancerserien är slut. Jag känner tacksamhet över att ha fått göra den. Att få möta människor som drabbats av en så allvarlig sjukdom och som ställer upp och berättar om hur det är, ja det är som att få riktigt värdefulla gåvor. De människorna har sett livet i ett annat ljus. De har insett att livet är ändligt, att det plötsligt kan ta slut. Leo Hassler, Mia Gulliksson och Lotta Videhult överlevde. De lever vidare, med vetskapen om att vår tid är begränsad på ett tydligare sätt än innan sjukdomen.
Lotta Videhult påpekade under vårt möte gång på gång att hon numera ser till att fånga dagen. Hon väntar inte längre med att göra det hon vill. Hon lämnar det inte till ”sedan”. Hon inser att det inte är säkert att det finns något ”sedan”.
För Lotta Videhult blev sjukdomstiden väldigt plågsam både fysiskt och psykiskt. Hon visste inte om hon skulle orka vidare. Mörkret höll på att ta över. En kurator och vännen Pernilla, som också drabbats av cancer, som drog med henne till gymmet som varit hennes andra hem blev hennes räddning. Nu ser Lotta ljust på livet igen.
Både Mia Gulliksson och Lotta Videhult fick vänta på och kämpa för att få komma på de undersökningar som så småningom ledde fram till deras diagnoser lymfom respektive bröstcancer. Jag har under arbetets gång reflekterat över det. Skulle de ha klarat sig om de inte skulle ha varit så pass påstridiga som de var? Skulle de ha levt idag om de inte skulle ha tagit den oro som de kände på allvar?
Jag har också tänkt tanken: Är det svårare för kvinnor att ta sig fram inom vården? Krävs det att kvinnor är påstridiga för att få den vård som män får av bara farten? Händer det att kvinnor som inte kan eller orkar kämpa blir utan den vård som de behöver och dör i förtid?
Leo Hassler är själv läkare men kunde inte tro att diagnosen ”prostatacancer” gällde honom när han fick den. Han hade å andra sidan också fått rekommendationen att hålla koll på ett något förhöjt psa-värde men inte följt den. Han visade sig vara som vem som helst i ”patientrollen”. En manlig arbetskamrat till mig kommenterade det så här: ”Det där ger mig hopp”. Jag vet inte riktigt vad han menade, kanske att det går att vara tämligen obekymrad och överleva ändå. Ett riskabelt synsätt?
Cancerläkaren Nils-Olof Bengtsson var en mycket trevlig bekantskap. En ödmjuk och fin man. Jag förstår verkligen att han är en älskad doktor bland till exempel bröstcancerpatienterna på Sunderby sjukhus. Han arbetar där två dagar i veckan och lär känna alla patienter. Det gör att han arbetar snabbt samtidigt som patienterna känner sig trygga. Han konstaterar också att kontinuitet är det viktigaste i cancervården. Vårdcentraler med många stafettläkare ser han som ett stort problem i sammanhanget, inte minst när det gäller symptom.
I lördags när jag var på Ikea i Haparanda ringde min mobil. När jag sent omsider hittade den i botten på min handväska och svarade så hörde jag: ”Nisse Bengtsson här, du hade sökt mig”. Nisse Bengtsson? Nisse Bengtsson? Nisse Bengtsson? tänkte jag frenetiskt där jag stod bland kontorsstolarna. Känner jag Nisse Bengtsson? Sedan gick det upp ett liljeholmens och jag svarade ”Jaaa, du är cancerläkaren?”.
Det var Nils-Olof Bengtsson. Istället för att gå ut och njuta av solen hemma i Vännäs ringde han för att höra vad jag ville. Sicken cancerläkare! Undra på att han har fått många fina priser för sitt sätt att bemöta människor. Grattis Nisse Bengtsson! Dina patienter är också att gratulera.
Till slut: Om du som har följt serien vill dela med dig av egna erfarenheter av cancer i sociala medier så är du välkommen att göra det på #kampenmotcancer.