Den här veckan är den årligen återkommande psykiatriveckan inom Sveriges landsting. I den ingår den nationella anhörigdagen. Temat är: att bli en hållbar anhörig.
Diakon Ulrica Vedin är en av dem som medverkar på anhörigdagsarrangemanget på Fyren i Luleå imorgon. Hon talar under rubriken "Att leva väl under pressade tider".
Drygt 1,3 miljoner personer i vuxen ålder vårdar, hjälper eller stödjer en närstående i vårt land. Av dessa är det 30 procent som gör det varje dag. Anhörigomsorgen har en samhällsbärande funktion och är inte bara ett komplement till hälsovård, sjukvård och socialtjänst. Det kan handla om att till exempel hjälpa en förälder, ge omsorg åt ett funktionshindrat barn eller ta hand om en demenssjuk partner.
Socialstyrelsen har undersökt hur anhöriga omsorgsgivares livskvalitet och hälsa påverkas. 30 procent av dem uppger sig ha ett nedsatt hälsotillstånd. Ju mer omsorg man ger desto större är riskerna för ohälsa. Hälsoproblemen kan ta sig uttryck i depressiva symptom, sömnstörningar, värk, magproblem och psykisk och fysisk utmattning. Många känner sig stressade och olyckliga. De får sätta sig själva och andra familjemedlemmar i andra hand. Nästan hälften har problem med att hinna träffa vänner. För en del påverkas även ekonomin och sysselsättningen. Av samtliga tillfrågade uppger 18 procent att de haft ekonomiska problem till följd av omsorgsgivandet. Bland dem som ger omsorg åt ett barn är siffran betydligt högre, 39 procent. Det kan till exempel handla om att behöva arbeta deltid eller vara tjänstledig. En del bidrar även ekonomiskt när omsorgstagaren inte klarar sin egen försörjning.
I Mitt i livet-reportaget här bredvid får ni ta del av Ulrica Vedins tankar om hur vi mår i dagens samhälle i allmänhet och inte minst om hur vi skulle kunna må bättre. Ni har fått möta henne tidigare också. Jag återvänder gärna till denna så jordnära, varma och kloka, och av erfarenhet så rika, kvinna. Hon är guld värd för de människor som hon arbetar med och hon älskar alla sina möten med dem. Hon älskar människor.
Innan jag och Ulrica Vedin skiljdes åt efter vårt samtal läste hon upp en liten dikt som berättar om människans utsatthet. Hon visste inte vem som har skrivit den men den är väldigt tänkvärd och fin. Läs den och reflektera.
När jag var liten
När jag var liten
hade jag mig själv i en liten ask...
Lite omedveten om att jag fanns där
men ändå visste jag vad jag ville...
För ganska så länge sedan
tappade jag den asken.
Jag föll ut och gick i tusen bitar...
Först märkte jag inte det,
bara efter ett tag.
Jag började att leta,
men förgäves...
Jag visste inte var jag skulle leta...
Jag visste inte vad jag skulle finna...
Men någon gång ibland,
så hittar jag skärvor av mig själv.
De lägger jag i den lilla asken,
Och så småningom,
när jag hittar alla skärvorna...
då kan jag bli alldeles hel igen.
Men nu är det bara att fortsätta leta...