Därför grunnar jag en del på hur vi ska få till det här, med utmaningarna som vi faktiskt redan vadar i. Om vi mätte utmaningar som vattenstånd så kan vi väl dessutom konstatera att prognosen är tydlig. Det stiger.
Jag gillar det som gör oss speciella. Vår natur, våra årstider, våra naturresurser. Det sistnämnda gör att vi snarare borde kallas resursområde än stödområde ur ett nationellt perspektiv. Per-Ola Eriksson, försökte lansera begreppet på 80-talet som centerpartistisk riksdagsledamot, men semantiken fick inte genomslag. Kanske är det lite obekvämt att i befolkningscentrum tänka på att glest befolkade Norrbotten faktiskt försörjer övriga Sverige på vattenkraft och malm.
Det finns en palett av dova färger när det handlar om problem som vi delar med resten av Sverige och världen. Men låt oss sätta strålkastarljuset på några av våra specifika utmaningar för Norrbotten. Oundvikliga konflikter är en sådan, när den växande turistnäringen och förstås även rennäringen krockar med industrins önskemål. Det kommer att handla om ”miljö mot miljö”, när minskade koldioxidutsläpp står mot bevarande av biologisk mångfald. Tonläget skrämmer mig ibland, men dialog och kompromisser är förstås vägen framåt, som i alla intressekonflikter. Och så kan vi ju alltid förenas som norrbottningar i vår gemensamma och överskuggande utmaning: Hur ska kommunerna och regionen klara av välfärden med den demografi vi har?
Läste om hemtjänsten i Jokkmokk som inte har några vikarier att ringa in utan får förlita sig på pensionärer som räddar situationen. Hur går det om tio tjugo år ifall utvecklingen fortsätter? Utflyttningsvågen har rullat mer eller mindre kraftfullt över Norrbotten sedan 60-talet. Hur vänder vi den?
Jag hörde en hoppfull vision häromveckan under Jokkmokk Arctic Talks. Luleåbon Markus Gustafsson, entreprenör och styrelseproffs, tidigare VD för Prime - som anses vara en av världens ledande kommunikationsbyråer - tittade framåt. Han menade att det finns möjlighet att inom fem år vända befolkningsutvecklingen om vi vågar surfa på vågen, när det handlar om Norrbotten som testbädd för banbrytande forskning och innovationer. Hybrit är bara ett exempel. I Norrbotten pågår forskning som de flesta av oss inte har en aning om. Världsrekord i energieffektivitet har slagits i en dataserverhall Boden. Där prövas samtidigt cirkulära former av ekonomi där frukt torkas i spillvärmen från datahallen. Jag får fantastiska bilder i huvudet av äppelklyftor som torkar bakom sladdarna. Äppelklyftorna kommer inte att rädda Norrbotten, men för mig blev det ett konkret och begripligt exempel på vad framtiden kan vara, precis som forskningen som bedrivs när det handlar om skog som bränsle för flygindustrin. Det ger mig hopp. Det i kombination med en regionalpolitik som politikerna lär bli tvingade att förändra, hur mycket centrumperspektivet än är:
Sverige behöver det Norrbotten ger. Det behövs folk för att mineraler ska kunna brytas och vattenkraften fortsätta genereras i ett Sverige som kommer att sluka allt mer ström. För att folk ska vilja och kunna bo i landsänden som skapar denna rikedom måste förutsättningarna finnas för att upprätthålla välfärden. Om någon kan påvisa att vi faktiskt närmar oss det kritiska läget, då finns hopp om gehör för att ett resursområde faktiskt kräver resurser.