Under mina pojkår på Frösön hade mamma en farbror som var tandläkare i närheten. I väntrummet fanns ett akvarium med färggranna och intressant formade fiskar. Där satt jag och studerade fisklivet, allt medan patienterna förundrades över grabbens idoga intresse. En dag tog jag med mig en ask med några döda husflugor. Till min stora glädje steg den största svärdbäraren och tog de. På så sätt kom också insektslivet in i mitt liv.
Jag kan direkt påstå att min närmaste omgivning bestod av biologer och ekologer, vilket gjorde stor påverkan på mig. Redan som tioåring hade jag samlat på mig intressanta skorvar som snyggt monterades i lämpliga lådor med glaslock. Undantaget var att mamma hade förbjudit mig att jaga fjärilar, med motiveringen att de var för snygga för ändamålet. Insektssamlandets tid hade kommit.
Påverkansgraden den tiden var enorm. Jag fick lära mig att lyssna på de vuxna, oavsett spörsmål. Jag blev en hängiven artslukare inom nischer som insekter, fiskar och växter. Morfar som var fjällbonde i norra Jämtland, kunde sin flora på latin. Han uppmanade mig i tidig ålder att börja pressa växter. När en av mina morbröder kom hem från storstaden, där han studerade zoologi, kom de ord jag aldrig glömmer. ”Du som är så intresserad av att fiska bör också lära dig hur våra vanligaste fåglar ser ut och låter. Lär dig också några av våra vanligaste växter, gärna på latin, så blir det mycket roligare att fiska”. De geniala orden har följt mig genom livet.
Med ovan skriva händelser och visdomsord väl nerpackade i livets ryggsäck, kanske det inte var så konstigt att jag blev den ivrige flugfiskare jag varit sedan tonåren. Jag är också fullt medveten om att, om inte tandläkaren haft ett akvarium, om inte morfar var en sällsynt intresserad botaniker, om inte morbror uppmanat mig att vara mer nyfiken på naturens begivenheter, tror jag inte att jag hade greppat flugspöet.
Genom att komma ihåg vad kloka människor dåtiders berättade blir det också mycket lättare att förstå dagens problem och aktiviteter. Insekternas egenartade livsföringar lärde mig kläckningsscheman för bland annat dag- och nattsländor, oundviklig kunskap för en som försöker fånga en harr på en torrfluga. Flugbindningen blev på så sätt lika viktig som någonsin själva spösvingandet.
Lika trevligt blir det att stanna upp på fiskarstigen för att njuta synen av en gyllengul guckusko, en rar orkidé med det klingande namnet Cypripedium calceolus.
Naturligtvis påverkade jag mina elever under alla mina år som lärare. Veckans fågel blev normalitet genom hela mellanstadiet, likaså alla botaniska turer efter undersköna Råneälven. En fågel i veckan blev till slut en gedigen kortlek innan de lämnade av för högstadiet. Flugbindarbordet fanns alltid längst bak i klassrummet.
Minns fortfarande killen i sexan som berättade att han fått ett flugspö av sin pappa och att de skulle åka till Kaitumälven för att fiska under sommarlovet. När han skulle börja på högstadiet berättade han om det fantastiska harrfisket de hade haft. Han ville tacka för tipset, för flugbindningen och för veckans fåglar.
"Den bästa fiskeupplevelsen var när pappa och jag såg sju bländvita sångsvanar som landade på Kaitumsjön", sa han exalterad.
Allt detta och mer därtill får jag tacka sportfiskeintresset