För det första: Zlatan Ibrahimovic är den störste. Oavsett hur du räknar är han den bästa svenska fotbollsspelaren någonsin. Han är dessutom den bästa svenska fotbollsspelare som existerar här och nu, som 39-åring. Det Zlatan gör med en apelsin skulle inte Marcus Berg klara av att göra med en luftmadrass, det han gjort under sin karriär skulle inte resterande spelare med gemensamma krafter klara av om de så håller på tills rollatorer och rullstolar blir en obligatorisk del av deras matchställ. Allt det är självklart.
För det andra: Att Zlatan Ibrahimovic gör comeback skapar ett medialt genomslag, både nationellt och internationellt, som landslaget behöver. Intresset för fotboll i pandemin har, misstänker jag, bedarrat – precis som jag tror att det gjort för all annan idrott – och all draghjälp man kan få inför ett försenat EM och kommande kval till vinter-VM i Qatar är välkommen.
För det tredje: Zlatan Ibrahimovic är en förebild för alla – men kanske viktigast för svenskar som inte heter något så enahanda som Johansson. Jag tror det var journalisten Emir Osmanbegovic som skrev att hans fotbollstokiga son Alec, 8, ibland brukar fråga om han är svensk. Till sommaren får han se sin idol, även han med ett krångligt efternamn som slutar på ”vic”, spela i den svenska landslagströjan. Det ska inte underskattas.
Men. Det finns alltid ett men när vi pratar om Zlatan.
Gör han verkligen landslaget bättre?
Det går inte att komma ifrån att landslaget under Erik Hamrén – som var förbundskapten senast Zlatan spelade för Sverige – inte var särskilt glimrande. Sveriges största stjärna framstod som en egocentrisk diva, både på och utanför planen, och det verkade som om landslaget gjorde sina bästa insatser utan honom.
Det viktigaste fundamentet för samtliga svenska lagidrottsframgångar – må det vara fotboll, handboll, volleyboll eller ishockey – har alltid varit systemet. Svensk lagidrott handlar om socialism, eller åtminstone solidaritet, att underkasta sig det gemensamma arbetet, att inte luta sig mot fixstjärnor. Sverige är nämligen ett för litet land för att skapa dem på kontinuerlig basis. Visst har vi haft såna tidigare, i många olika sporter, men då våra landslag lyckats har också stjärnorna underkastat sig laget, systemet, för att plocka fram sin lyskraft i de ögonblick då systemet så tillåter det.
Kan Zlatan Ibrahimovic också göra det svenska landslaget bättre med sin briljans?
Det är många som tvärsäkert – och med all sannolikhet av flera olika anledningar – säger, skriker, ett rungande ”NEJ” på den frågan.
Jag vill hävda att det har vi ingen aning om.
Alla intryck, alla analyser, alla rapporter inifrån det dåtida landslaget tyder på att Hamrén var en svag ledare. Lars Lagerbäck, å sin sida, var allt annat – men kanske något för systemstyrd i sin tränarfilosofi för att passa perfekt med den unge fotbollsvirtuosen. Säg så här: Kanske är det en ledarfråga?
Janne Andersson framstår i allt högre grad som den perfekta förbundskaptenen. Han är avslappnad och rolig, han har levererat resultat, han har valt att spela både cynisk och spirituell fotboll utefter material och motstånd – dessutom har han lockat tillbaka den bäste.
Jag har ingen aning om det går att få världsstjärnan Zlatan Ibrahimovic att blomma även bland de svenska betongfötterna, men jag vet följande: I framtiden kommer vi att se fler Zlatan, inte nödvändigtvis i talangnivå, men garanterat personlighetsmässigt. De måste också beredas plats i det svenska idrottssystemet och det här är det slutgiltiga testet på om det gamla och det nya verkligen kan mötas och prestera tillsammans. Jag ser fram emot att ta del av resultatet.