Gubbmuttrande åsido – jag ska erkänna att det är rätt kul att åka elsparkcykel. Det går fort, fläktar skönt och det känns lite futuristiskt att glida fram genom världen helt ljud- och ansträngningslöst. Första gången gjorde jag det av nyfikenhet, andra gången av tidspress och tredje gången av ren dumdristighet. Men det finns flera skäl till att det inte lär bli fler åkturer.
Först handlade min skepsis om att de stora elsparkcykelföretagen skötte laddning av cyklarna genom gigjobb. ”Jägare” som inte var anställda av företaget for runt i stan om nätterna för att samla ihop fordon till en i mitt tycke ganska skruttig peng. Nu tycks jägarapparna ha försvunnit, men det är inte helt lätt att hitta information om hur de olika aktörerna i stället får laddningen att fungera. Om jag inte vet hur arbetsförhållandena ser ut för de som sköter sparkcyklarna känns det därför säkrast att låta bli dem.
Ett av de starkaste argumenten för elsparkcyklarna är förstås miljövänligheten. Men som bland annat forskare vid Lunds universitet påtalat: sparkcyklarna minskar bara vår miljöpåverkan om de ersätter till exempel bil eller taxi, och flera studier har visat att resor med elsparkcyklar tenderar att ersätta mer hållbara transportsätt: cykel, kollektivtrafik och gamla hederliga människoben. Det är förstås inte så konstigt: inte vill folk vingla fram på ett redan halvvingligt fordon med veckans storhandling på styret.
Sedan är det ju det där med trafiksäkerheten. En färsk studie från Norge jämför cykelolyckor jämfört med elsparkcykelolyckor och fann att de senare oftare leder till hals- och huvudskador. Olycksdrabbade elsparkcyklister har mer sällan hjälm på sig och är oftare berusade. Vilket osökt för oss till min sista åktur. Det är efter midnatt på 30-årsdagen, jag är på väg hem från en queerklubb och jag har ont i benet. Jag öppnar en av apparna jag har installerad och kartan visar att det står fulladdade fordon i vartenda gathörn. Men när jag försöker hyra en möts jag av ett nykterhetstest.
Det är utformat som ett litet spel som jag i födelsedagsberusat skick förlorar. Men i stället för att acceptera nederlaget vaknar vinnarskallen. Jag går till en ny sparkcykel. Jag spelar spelet en gång till. Underkänt igen; appen undrar om jag vill boka en taxi. Först vid den tredje cykeln går det vägen. Tack och lov har jag vid det laget hunnit nästan hela vägen hem; åkturen blir inte mer än 100 meter.
Naturligtvis bär jag själv ansvar för min idioti. Men jag undrar om inte spontaniteten som finns inbäddad i sparkcyklandet gör det lite väl lätt att ta risker. Det ska bara vara att hoppa på och hoppa av, helt oplanerat, när som helst och var som helst och utan inlärning. Jag har till exempel svårt att föreställa mig en framtid där gemene hen släpar runt på en cykelhjälm utifall att sparkcykelsuget slår till.
Jag kan förstås gnälla bäst fasen jag vill; det lär inte vända en utveckling som redan är på gång. Kanske kan vi i Norrbotten åtminstone slippa några av de värsta barnsjukdomarna. Från september skärps reglerna för var sparkcyklarna får köras och parkeras, och med tanke på elsparkcyklarnas rykte tänker förhoppningsvis både kommuner och potentiella användare till en extra gång innan det blir åka av. Men gubbmuttret, det tänker jag fortsätta med.