I morgon (läs tisdag i denna vecka) ska det blir rekordvärme för i år. Upp till tvåsiffrigt som det låter.
Snökojan på gården, tänker vi. Den kanske rasar ihop.
Yngsta barnbarnet hastar till kojan med sin mamma. Han ska rädda Efraim Långstrump från att dö kvävningsdöden i snön. Denna kung av Kurrekurreduttön i Söderhavet har bott i kojan ganska länge. Vad han ska ha frusit!
Förutom Efraim evakueras hästen Lilla gubben, poliserna Kling och Klang och bovarna Dunderkarlsson och Blom. Självaste Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump har hela tiden levt i tryggt förvar i den snart treårige ägarens hem. Likaså apan Herr Nilsson.
Så blir det den rekordvarma dagen. Kan det vara våren? Med tanke på att två påsktuppar stått på vårt köksbord i drygt en vecka redan så lär det vara sant. Dessutom har flera tulpanbuketter redan blommat och vissnat på densamma. Och på gården flyger tre till synes vårystra skator upp och ner i rönnen och i björkarna.
Jag beger mig ut. Ut till Södra hamnen i Luleå. Där skiner solen från en molnfri himmel och människor tar sig fram på isen på alla tänkbara sätt. Några förser sig med sparkar från den kommunala sparkeringen, andra promenerar, springer, åker skidor, åker skridskor eller cyklar.
Jag börjar promenera mot Gråsjälören. På väg dit möter jag ”fröken Svea” från min äldste sons lågstadietid, som lugnt, tryggt och kärleksfullt lotsade barnen mot framtiden. Jag kommer alltid att minnas de ord på vägen som hon och hennes kollegor skickade med alla eleverna när de skulle gå vidare:
”Jag önskar dig inte guld mitt barn
ej heller pengar och makt.
Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.
Jag önskar dig inte en stenfri väg
men kraften att vägen gå.
Jag önskar dig vänner i rikligt mått
och vänner att lita på.”
Det där är en dikt av Erik Lindorm. Och den rörde mig till tårar.
Nu önskar jag ”Moder Svea” allt gott. Jag går upp på land på Gråsjälören. Där syns inte många själar. Tre män som just ska ge sig av tillbaka mot hamnen och staden och två kvinnor som sitter skyddade för vinden och pratar så där avslappnat förtroligt med varandra som bara kvinnor kan.
Jag vänder åter mot Södra hamnen. Innan jag kommer fram fångar två kritvita måsar min uppmärksamhet. De första måsarna för i år. Det mås(te) vara vår!
Där på land upptäcker jag en grupp kvinnor som gonar sig i solen. Istället för att mötas inomhus som vanligt träffas de corona-säkert utomhus. En av dem är en god vän till mig. Hon berättar att hon tänkt ringa mig ett antal gånger men att det inte blivit av. Jag säger att jag tänkt ringa henne många gånger men att det inte blivit av. Vi enas om att höras – och så småningom ses. Det känns varmt i hjärtat och som en god anledning till att härda ut.
Det är Corona-tider, men livet måste gå vidare. Jag tänker på alla dem som mist nära och kära i denna pandemi. Jag hoppas och tror att också de ska orka gå vidare. Och jag minns en berättelse som jag hörde för länge sedan:
En man går efter en strand och när han vänder sig om upptäcker han att alla steg som han tagit under sitt liv finns som avtryck i sanden. Bredvid hans steg finns också någon annans steg. Men: Under de perioder som han haft det som allra svårast finns spår bara efter en. Mannen ropar till Gud: Varför övergav du mig när jag hade det som allra svårast? Gud svarar: Älskade son! Jag överger dig aldrig. När du hade det som allra svårast, då bar jag dig.