Jag har slutat läsa böcker.
Jag har alltid haft perfekta tänder. Ingen tandställning, inga hål, det gick mer tid till att välja leksak än till själva undersökningen under tandläkarbesöken i min barndom. Tills en gång: 14 hål! På ett år! Tandläkaren skakade på huvudet, morsan och farsan hade ingen aning om vad som hänt, vetenskapsmännen kliade sina huvuden och la pannorna i djupa väck (nåja).
Det var en gåta – tills mamma började fundera på varför mina sängkläder ständigt var så smuliga varje gång hon bäddade rent.
Det ingen visste var nämligen att jag tagit till vana att varje eftermiddag hämtade ett förråd av småkakor – hallongrottor, vaniljdrömmar, kolakakor eller finska pinnar – nerifrån köket och gömde under min kudde. Efter tandborstning och ”god natt, nu släcker vi lampan” låg jag där, med ficklampa, och mumsade på mina småkakor medan jag läste, läste, läste.
Om det är något som definierat mig så är det orden, berättelserna. I någon mån har jag väl läsandet att tacka för både familj och arbete och det är, tillsammans med idrotten, sannolikt det som gett mig mest i personligt utbyte. Tack vare läsandet kan jag vrida ur mig en förståelig och ibland intressant text om valfritt ämne bättre – eller åtminstone snabbare – än de flesta andra.
Men nu har jag slutat att läsa.
Det var min sambo som påkallade min uppmärksamhet kring detta faktum. När vi går och lägger oss på kvällarna ligger hon och slukar georgiska släktkrönikor, dramer om amerikans institutionaliserad rasism och feministisk litteraturkanon på löpande band. Jag? Jag kollar twitter en sista gång, sen somnar jag. Bredvid mig på nattduksbordet ligger fem böcker: En deckarhistoria om en funkiskille som försöker lösa ett mord på en grannhund, en riddarsaga från Game of Thrones-världen, en tokhyllad berättelse om slaveriet i USA, en lika hyllad om att växa upp i 80-talets Glasgow samt en bok om landslagsfotboll av en lång skåning. Jag vill läsa dem, jag ser fram emot att läsa dem – och ändå…
Jag kollar twitter en sista gång, sen somnar jag.
Ett av problemen är naturligtvis att jag är trött, att det här månskensbondandet vi sysselsätter oss med tar energi och kraft, men herregud – förr i tiden läste jag ju tills jag somnade och tappade boken i ansiktet bara för att jag var tvungen. Vars har den inställningen tagit vägen? Har jag blivit en lätting, bekväm på äldre dagar? Jag tror att orsaken är en annan.
Ljudböcker.
Gud vad enkelt det är. Herreminje, så tillgängligt. Oavsett om jag skottar ur gödselfickan, styckar en gris eller bygger fårhage så kan jag lyssna på i stort sett vilken bok jag vill. Den bara är där – och jag behöver inte ens anstränga mig. Men det finns också en fara med det där. För ju mer jag lyssnar, desto mindre läser jag. Ju mindre jag läser, desto sämre blir jag på att läsa. Det går långsammare, jag lägger inte märke till detaljerna i texten, jag uppmärksammar inte författarens språk på samma sätt och jag får inte längre lika självklart de där bilderna i huvudet som jag fick förr. Jag ser inte längre Frodo klättra upp längs Orodruins sluttningar, jag förnimmer inte längre doften av körsbärsrosor när Skorpan rider in i evigheten eller smaken av lungsotspölsan i Lillsjöliden. Jag tänker mig att det kräver träning, vana och i någon mån beslutsamhet för att komma dit och precis som man kan tappa kondition eller styrka kan man säkert tappa sin läsvana.
Det är nån slags sorg, men jag vet i alla fall vad det står på twitter.
Och jag sover ganska bra.