Det var någon gång i höstas när Metoo-uthängningarna härjade som värst på sociala medier som en klok person skrev en insändare i Aftonbladet. Jag har i efterhand letat texten utan att hitta den, men jag är säker på att den okände skribenten var lärare. Han skrev att om detta fortsätter är det bara en tidsfråga innan någon dödar någon – antingen sig själv eller någon annan.
Jag var säker på att den välskrivna och modiga insändaren skulle väcka debatt, men samtidigt skrev Staffan Heimersson en helt annan text, som kom att ta allt syre. Allt kom att handla om Heimersson i stället och texten av en okänd lärare föll tyvärr i glömska.
Även hos mig. Det var först när Benny Fredriksson avslutade sitt liv som den åter dök upp i mitt minne.
Det gick alltså så långt. En människa tog sitt liv efter en hård mediegranskning, vilket fick debatten att svänga helt. Folk blev upprörda, ordet ”drev” användes flitigt, ljuset riktades mot främst Aftonbladet som lett granskningen av teaterchefen och tidningen fick motta mängder av kritik.
Rätt eller fel? Jag vet faktiskt inte.
De som med rätta varit kritiska mot vissa inslag i Metoo-kampanjen ville gärna använda Benny Fredrikssons fall som slagträ i debatten, men det känns lite fel. Även om etablerade medier agerade huvudlöst och gjorde sig skyldig till en rad etiska bottennapp under Metoo vill jag nog ändå kategorisera in det som skrevs om Benny Fredriksson som en granskning av en makthavare.
Det hade kunnat vara en granskning som jag hade gjort – eller vem som helst av mina kollegor. Det är nämligen det som journalister delvis gör – granskar makthavare.
Och det är just det som känns så obehagligt. Att någon som blir utsatt för en medial granskning tar sitt liv måste vara varje journalists mardröm. Om det hade drabbat mig tror jag att jag hade bytt yrke. Det hade varit en för tung börda att bära.
Jag lyssnade på en podd där Aftonbladets Åsa Linderborg (som ledde granskningen mot Fredriksson) intervjuades och hon lät verkligen tärd. Jag är ganska säker på att hon genomgått sin värsta tid som journalist, trots att hon var en av de allra klokaste och mest nyanserade rösterna under Metoo.
Det sägs ju att journalistiken ska vara ”konsekvensneutral”. Det betyder att vi journalister inte ska bry oss om vilka de eventuella följderna blir av vår publicering. Är den bara sann och intressant så ska den publiceras.
Så fungerar det möjligen i teorin, men vi journalister är faktiskt också människor.
Jag har den senaste veckan tänkt tillbaka på granskningar och krönikor jag själv skrivit genom åren. En del har varit tuffa och utan tvekan drabbat personer hårt. En chef vet jag fick lämna både jobb och hem efter artiklar som jag hade medverkat till.
Tänk om den personen i förtvivlan hade tagit livet av sig? I dag är jag tacksam att chefredaktören stoppade ett par av artiklarna, även om de var sanna.
En del av mig hoppas att Benny Fredrikssons död får konsekvenser. Samtidigt som medias granskningar måste fortgå, kalla dem för drev om ni vill, måste det alltid finnas mänsklighet.
Journalistiken har mycket att diskutera efter Metoo.