Jokkmokkarna kör sina bilar upp och ned längs Storgatan. I parken byggs kåtor inför helgens höstmarknad som ska ge idrottsklubben JSK lite klirr i kassan. På parkeringen där Taxikiosken en gång stod är ett marknadsstånd med godisremmar och garn uppsmällt.
En äldre Jokkmokksdam rastar sin hund intill gamla Åströms radio och tv, numera Café Gasskas. Hon bär en sjal knuten runt huvudet och det vita håret prydligt instoppad under.
Damen är ambivalent inför en gruva i Kallak.
”Jag är splittrad”, säger hon och ser lite besvärad ut. ”Det är bra med jobb för bygden. Samtidigt är jag en naturälskare. De flesta tycker nog att den ska bli av. Ja, det tycker nog jag också, på sätt och vis”.
Stormötet som socialdemokraterna bjöd in till dagen innan på Folkets hus missade hon. ”Jag visste inte om det än gång”, halvropar hon och försvinner med lätta steg nedför Gästis-backen.
Det är onsdagen den 21 augusti 2013.
Solljuset faller vackert på Bio Nordens nötta trapp. Här har biosugna Jokkmokkare köat, arbetslösa suttit av timmar, fotbollskillar väntat på spelarbussens avgång i ottan och turister fotats. Inne i den nästan hundra år gamla biografen vevade krögaren, biografdirektören och Jokkmokksprofilen Kenneth Åkerlund sina första filmer som 16-åring.
Längre upp efter gatan växte jag upp. På Föreningsgatan 43.
Jag har aldrig känt mig mer hemma någon annanstans än här, och jag drar mig aldrig för att kalla Jokkmokk för paradiset. En del höjer ögonbrynen när jag hugger den något oblyga parollen i sten.
Men jag har alltid menat det.
Den storslagna naturen är vårt vardagsrum. Och vi har städer som Luleå och Gällivare runt knuten. Närheten till dagis, skola, affär, sporthall – i tätorten. De enkla sätten att genomföra saker när alla hjälper till. Vi har Talvatissjön som allt som oftast ligger spegelblank.
De sköna smeknamnen också.
Klipp-Siv. Sport-Anders. Korv-Inga. Jutsa-Nisse. Jokkmokks-Jokke. Skurken i Burken.
Ungefär fyra mil från Bio Norden spränger gruvbolaget Jokkmokk iron mines loss malmproverna i Kallakfyndigheten den här onsdagen.
Jokkmokk kommer aldrig bli sig likt igen.
Den kostade 500 kronor. Min första kompaktkamera. Jag köpte den av på Wästfälts foto. Butiken finns kvar, men eftersom fotobeteendet förändrats hos folk har butiken kompletterats med mängder av inredningsprylar. ”Det här med foto försvann ju lite, så vi måste ju hitta andra sätt också”, säger butiksägaren Helena Öhlund. En gång i tiden var de tre anställda. Nu är hon ensam.
Hon välkomnar en gruva. ”Jag hör många som är positiva. Men gruvbolaget måste ha krav på sig, så att vi inte gör samma tabbe som med Vattenfall”.
När hon var på middag hos sin son som har stuga i Randijaur, ställde hon frågan vad de runt bordet tyckte om gruvan. ”Alla på middagen ville ha en gruva, trots att de får den så nära inpå. Jag tycker det verkar som att det är många utifrån som inte vill ha den”.
Vi pratar en stund i hennes butik. Ingen kund besvärar oss.
Det är för lite stret i telefonen. Jokkmokkaren och gruvmotståndaren Henrik Blinds bil står på tomgång på den smala grusvägen i ”Kallakland” så att han kan ha mobilen i laddaren. Om en stund ska han bli intervjuad i direktsändning av P3 Nyheter. Dagen innan var det världens största nyhetsbyrå Associated press som ryckte i honom. Hans egna bilder läggs ut på Facebookgruppen Gruvfritt Jokkmokk med nära 2 000 medlemmar. En av bilderna föreställde bland annat en sameflagga hissad i ett träd och i bildtexten utropades området kring Kallak som samisk mark.
Nu sitter vi visserligen rent fysiskt i samma bil, men vi är ändå inte i samma område.
Jag är ju i Sverige. I Norrbotten. I Jokkmokk. Och bortanför Randijaur.
”Det är ett faktum att det är samisk mark. Vi står på Jåhkågasskas vinterbetesland. Vi lever i nationalstaten Sverige, men vi är i Sápmi. Det får man aldrig glömma bort”, säger Henrik Blind.
Meningen med ett sådant uttalande är inte att exkludera någon annan icke samisk Jokkmokkare, menar han. ”Jokkmokkarna är inte våra fienden utan det är exploatörerna som kommer hit och säljer drömmar”.
Han läser inte längre allt som skrivs om Kallak på Facebook. Han skummar inläggen i vissa grupper för han orkar inte med den hårda jargongen. ”Ibland är det bättre att inte veta vad som skrivs”, säger han.
Journalister, aktivister, nyfikna bybor, gruvbolagets arbetare, renskötare, och poliser rör sig i Kamp Kallak några hundra meter från bilen.
Allt har dragits till sin spets.
Kallak ser ut att bli ett exempel på ett område där Sveriges gruvpolitik inte fungerar.
Det som oroar mig är att det blir Jokkmokkarna som får betala priset. Sprickan mellan ja och nej-sidan riskerar bli allt djupare om situationen får fortsätta.
Kanske för djup.
”Vi får inte bli ovänner längs vägen. För att inte det här ska gå för långt så måste Jokkmokks kommun se till att det förs en dialog. Till exempel genom att ha en medborgardialog. Vi måste förstå varandras förutsättningar”, säger Henrik Blind.
Emelie Marnemo kommer ut från Konsum med en matkasse i hand skjutandes på tvåårige Love i vagnen framför sig. Hon knyter lös blandrasen Tyson och börjar gå neråt Storgatan. Här trivs hon.
”Det är så fridfullt här. Men vi kommer bli ett…ja, gruvsamhälle. Det kommer ju att bli annorlunda, med mer trafik”, funderar hon.
Hemma hos Emelie kan det bli livliga diskussioner om gruvan mellan de som tycker olika. Men hamnar hon på en middag med vänner som är emot en gruva är det lätt hänt att hon undviker ämnet helt.
Hon tycker att ja-sidan utmålas som ”de onda”, och de som är emot gruvan som ”de goda”.
Den känslan bär hon med sig.
”Egentligen vill ju båda sidorna samma sak: att Jokkmokk ska leva vidare. Men det känns fel att folk blir ovänner på riktigt, och hotar varandra. Det blir rent personligt, ibland mellan människor som kanske känt varandra bra men hamnat på olika sidor”.
Mitt besök i Jokkmokk den här onsdagen liknar inget jag hittills upplevt där. Fastän det var samma gator, skogar och människor.
Något är förändrat.
Till det sämre.
Jag tänker att Emelie Marnemo och Henrik Blind har rätt.
Vare sig vi handlar på Konsum eller Ica Rajden, är för eller emot gruva, är svensk eller same (eller både och) - så måste vi ta ansvar för situationen.
Gemensamt är att vi alla är Jokkmokkare som ska fortsätta att leva här.
Sida vid sida.