”Jag skiter fullständigt i om det är ett tåg eller ett ufo eller ett tåg som är ett ufo… Det enda jag vet är att det kommer ingenting bra av det här!”
Rolf Degerlund reser sig upp från bordet i personalmatsalen. Han är irriterad. Ingen har en aning om vad den vita väggen längst ner i gruvan döljer.
Det här är den svenskfinska thrillerserien White Wall, den har blivit vår följeslagare om kvällarna. Det är vad det är, den kommer inte att vinna några Emmys men allt som utspelar sig i norra Sverige (den är förvisso inspelad i Finland) får man ju titta på lik förbaskat. Jag är inte jätteimponerad men det är inget konstigt med det.
Det är jag nu aldrig när det gäller svenska tv-serier.
Jag är inte kulturvetare, ej heller filmkritiker, jag kan inte säga varför jag tycker att det är så dåligt. Jag har ingen aning om det beror på manus, skådespeleri, regi eller någon annan faktor. Det jag däremot vet är jag väldigt, väldigt sällan känner mig inkastad i eller inbjuden till en riktig värld när jag ser svenskspråkig tv på samma sätt som jag blir när jag tittar på engelska, spanska, franska, tyska, kinesiska eller danska produktioner.
Det är som att svensk tv är så uppenbart på låtsas att det är omöjligt att ryckas med.
Jag tänker mig att det är ungefär samma problem som Socialdemokraterna brottas med.
Den senaste veckan har nyhetsredaktionen förtjänstfullt rapporterat om (den senaste) striden i Luleås arbetarekommun. Kommunalrådet Lenita Ericson sa upp sig på stående fot och hävdade att partiets lokala verkställande utskott – där bland annat hennes konkurrent om kommunalrådsposten Kent Ögren och partiordföranden Anders Öberg sitter – gjort hennes arbete omöjligt.
Känner ni igen mönstret? Det är ni inte ensamma om.
Det är Kalle Petersen, det är Gustav Uusihannu, det är – om vi nu ska ta det hela till ett nationellt plan – Håkan Juholt. Det är Framtidens skola. Det är precis samma historia som upprepar sig gång efter annan i det socialdemokratiska partiet, både lokalt och nationellt.
”Medborgarnas gemensamma vilja, utvecklad i en fri och öppen debatt och uttalad i demokratiska val, är alltid överordnad andra maktanspråk och intressen” står det att läsa i det socialdemokratiska partiprogrammet. Men när medborgarnas – eller repskapets – åsikter går emot partitoppens vilja är den inte fullt så överordnad.
Det här mönstret är så väletablerat under så lång tid att det får räknas som ett faktum. På det lokala planet har vi sett bevis på kontinuerligt förakt för gräsrötterna och den demokratiska processen i snart två decennier. Varje gång som sossarnas partitopp misslyckats med att dölja sin maktfullkomlighet har man också straffats av väljarkåren. Man tycker att det borde gå att lära sig något.
Lenita Ericson pratade om att öka lyhördheten, lyssna mer på gräsrötterna och öka dialogen med allmänheten. Sett till partiets lokala historia är det omöjligt att inte misstänka att de värderingarna suttit lite illa med övriga partitoppen och här är vi nu. Igen.
Vad innebär det att vara folkvald? Varför blir man politiker? Är det för att skapa en karriär eller för att man vill föra sina väljares talan? Fler borde uppenbarligen ställa sig den frågan – och sannolikt revidera sin livsgärning en smula. Här och nu framstår det som att det finns ganska gott om intressen och maktanspråk som är viktigare än den demokratiska processen och medborgarnas gemensamma vilja. Vill sossarna över huvud taget vara en politisk spelare i framtiden bör man nog förändra den interna strukturen och arbetsgången – och det snabbt.
Just nu är det så uppenbart på låtsas att det är omöjligt att ryckas med.