Vi läser om det nu i stort sett dagligen. Sveriges förorter har förvandlats till något som liknar Chicago på 30-talet, där folk skjuts ihjäl på våra gator i gangsteruppgörelser.
Under förra året var det i snitt nästan en skjutning om dagen.
EN SKJUTNING OM DAGEN.
Det betydde 42 döda och 135 skadade under 2017.
Sådana siffror går inte att blunda för. Läget är kort sagt en katastrof (när jag skriver detta har jag nyss läst om en polisstation som attackerats med sprängmedel) och nu tävlar partiledare med debattörer om att berätta vad som borde göras. Statsminister Löfven utesluter inte ens militärer på våra gator, även om han poängterar att det inte är hans första åtgärd.
Ja, vad är det som händer egentligen i Sverige i dag? Det är faktiskt märkligt lite som skrivits i ämnet, precis som allt annat som rör våra förorter. Men det finns seriös journalistik som till viss del förklarar varför människor skjuts ihjäl i Stockholm, Malmö och andra städer.
Av det jag har läst handlar det inte om något maffiakrig, utan snarare om unga smågangsters som tappat alla spärrar och som dessutom har tillgång till både skjutvapen och handgranater.
Men i grunden är det utan tvekan ett integrationsproblem. Unga män utan hopp eller delaktighet i samhället, tickande bomber som valt en väg och en livsstil fullt medvetna om att risken för en tidig död är skyhög.
Att vi nu nått en punkt när det inte längre går att blunda är det enda goda i denna tragedi. För det först då det verkligen går att göra något åt det.
Men någon ärlig analys lär vi knappast få se. För det skulle ju innebära att man tvingades stå där och säga att vi hade fel.
Jag läser till exempel Moderaternas lösningar på dödsskjutningarna:
Hårdare straff. Vistelseförbud. Övervakningskameror. Hårdare straff igen. Utvisningar.
Jag säger inte att det är fel. Däremot säger jag att det inte för fem öre ger oss en förklaring till varför det nu flyter blod på våra gator.
Personligen tror jag att rädslan för att ge Sverigedemokraterna rätt i delar av sin kritik och omvärldsanalys har varit vårt största problem.
Jag har själv gått i den fällan. Jag tror inte på isolering och nationalism och är i grunden en stor vän av det så kallat mångkulturella samhället.
Därför var det lockande att blunda för de problem som funnits och att försköna verkligheten.
Jag minns till exempel reaktionerna på Donald Trumps klassiska felsägning ”Titta vad som hände i går i Sverige”. Det var idel hån och gapskratt. Som om Sverige verkligen var ett problemfritt land och att våra förorter minsann var idyller.
Det är ingen som skrattar i dag.
Sverige har till sist insett läget och det här blir med all sannolikhet valrörelsens största fråga.
Givetvis ska vi inte måla allt i svart och vitt. Sverige är fortfarande ett av världens bästa länder, till väldigt stor del ett rikt och fungerande land. Men att vi blundade för problem på grund av rädsla för SD gynnade absolut ingenting.
Det gäller partier såväl som media.
Visst, våra etablerade partier borde inse erkänna att de är en del av de problem vi ser i dag. Men det gäller i lika stor utsträckning oss journalister.
Det är en blodig tid. Det är rädslans tid. Men det är också en tid av uppvaknande.