En enda gång var jag tämligen säker på att min sista stund var kommen i min bil.
Inte helt ologiskt hände det på E 10.
Jag och min vän hade kunnat bli ännu två siffror i statistiken över människor som slutat sina liv på Dödens väg.
Det var sommar och vackert väder. Inga yttre omständigheter som störde, alltså.
Vi hade lämnat Kiruna och i en ganska bra bit låg jag efter den där krängande långtradaren. Gång på gång gjorde jag tafatta ansatser att göra en omkörning, men insåg lika snabbt att det var lönlöst. Ännu en kurva eller backe gjorde det allt för riskabelt.
Men till slut dök den upp, den fria raksträckan, och jag gick ut i motsatt körfält och trampade ner gasen. Redan där var det obehagligt. Vägen var så smal att det verkligen inte var mycket utrymme att spela på.
När jag var jämsides med långtradaren började mardrömmen. Av någon anledning började långtradaren sakta, sakta dra åt vänster. Jag hade inget annat val än att göra samma sak. Problemet var bara att snart fanns det ingen mer väg att köra på.
Med ena hjulet halvt utanför asfalten tog jag ett mer eller mindre desperat beslut att gasa precis allt vad som gick. Alternativen var att antingen prejas av vägen eller rammas långtradaren. Båda alternativen hade med stor sannolikhet slutat med döden.
Så det fick bära eller brista.
Som ni förstod gick det vägen. Jag hann precis undan.
Men jag minns ännu tydligt skräcken, adrenalinet och maxpulsen från det ögonblicket. Insikten att det hade kunnat ta slut, att det är förmodligen så de människor som omkommer i trafiken hinner tänka innan det smäller.
Sedan dess har jag alltid känt ett starkt obehag på den där vägsträckan. Det är en kombination av höga tillåtna farter och smala, undermåliga vägar som skrämmer.
Detta obehag minskar inte direkt när det dessutom finns siffror, riktigt svarta siffror, som med all önskvärd tydlighet visar att E 10 är en livsfarlig väg.
Sedan 2008 har 50 personer minst livet eller skadat sig mycket allvarligt på E 10.
Nej, den siffran är redan inaktuell.
Den nya siffran är 53 efter ännu en hemsk olycka som kostade två personer livet samt skadade en tredje person allvarligt.
Ni har säkert läst om den olyckan.
Den inträffade i måndags strax öster om Gällivare. Två bilar frontalkrockade och en trolig anledning var det hala väglaget.
51-årige Peter Karlsson från Hakkas var en av de omkomna. Han var sexbarnspappa, så det krävs ingen större inlevelseförmåga för att förstå vilken tragedi som finns bakom denna nyhetshändelse.
Jag brukar faktiskt ha svårt för att läsa om dödsolyckor, det gör mig oftast bara deprimerad och det finns oftast inte mer information att hämta än att något tragiskt har inträffat, men just den här olyckan på E 10 har jag läst allt om. Förmodligen på grund av att igenkänningen är så stark.
Jag läste hur Gällivares kommunalråd Tommy Nyström lät sin vrede tala.
– Det är skandalöst att vi inte får mer hjälp. Det är så trångt längs E 10. Lastbilarna nästan tar i varandra när de möts. Tragiskt att så många ska behöva dö innan någon vaknar.
Och det är ju där vi hamnar till slut. Alla vet att E 10 är en farlig väg, enligt uppgifter Sveriges femte farligaste, och att den skördar sina offer. Men Trafikverket har andra prioriteringar. Andra vägar ska göras säkrare innan E 10 kommer på fråga. När det gäller Dödens väg ligger nödvändiga åtgärder nästan 20 år fram i tiden.
Om jag bodde i Malmfälten hade jag känt mig kränkt.
Som att mitt liv där uppe inte var lika mycket värt.