Senast jag stod på ett par längdskidor var 1988.
Jag svor åt min far, som plågat mig runt milspåret, att det var sista gången.
Det löftet har effektivt hållits i 25 år. Men nu står jag här igen. Iklädd tävlingstrikå. Redo att göra bort mig offentligt.
Allt för den vackra sporten.
Idén är givetvis så vansinnig att bara en chef kan komma på den.
Lindvall, tidningens planeringsansvarige, såg mycket nöjd ut när han kom ut från ett möte och stegade fram till mitt skrivbord:
"Ähuurm...det pågår ju ett skid-VM. Vi behöver en folklig vinkel. Kan inte du och Pelle Johansson tävla mot varandra? En krönikörduell! Ni är väl ungefär lika värdelösa?"
Det där sista kunde möjligen stämma och en duell mot Johansson går inte att backa ifrån oavsett vad det gäller. Och en duell mot Johansson måste givetvis vinnas.
Eftersom jag trots allt anade att jag kunde vara den sämre åkaren (det går nämligen inte att bli mycket sämre) tänkte jag att jag måste vinna fördelar på alla andra tänkbara sätt. Därför ringde jag upp den gamle OS-medaljören Niklas Jonsson för att få värdefulla tips. Han lät bekymrad.
- Hur långt ska ni åka? Jaha, drygt två kilometer. Ja, jag hade ju saftat allt jag orkade från början, men det kan inte du göra. Du hinner bli rejält trött. Du måste hitta en rytm som håller in i mål.
I idrott gäller det att kunna visualisera det man har tänkt sig att uppnå. Man ska måla upp en bild. Därför låg jag hela kvällen innan och såg loppet framför mig, om och om igen.
Jodå, jag vann varje gång.
Eftersom det var masstart som gällde var taktiken att inte dra en meter. I mitt hypnotiska tillstånd var jag Northug. Valpen Johansson skulle få vara den där dumma svensken som frivilligt gjorde skitgörat. Med 50 meter från mål skulle jag slå om. Benen skulle gå som trumpinnar och stackars Johansson skulle få känna samma hopplöshet som Northugs konkurrenter gjort i alla år.
Så står vi där vid starten i varsin tävlingspyjamas. Vädret är rent strålande, jag känner mig fit i den slimmade dressen och känslan växer inom mig att absolut ingenting kan gå fel. Jag har till och med värmt upp ett par minuter.
Kanske är det där och då som hybrisen tar mig.
Så fort starten går är det som alla målbilder aldrig existerat. Jag får för mig att jag är någon jag inte är. Jag går ut i ett infernaliskt tempo och stakar vildsint i den lätta utförsbacken, helt utan mening eller mål.
Nåväl, jag hinner åtminstone njuta av en viss fartkänsla (jag till och med passerar en äldre dam!) innan mjölksyran brinner i armarna.
Grattis. Hur långt är det kvar? 1,5 kilometer? Har jag hängt av mig Johansson? Ja, kanske. Nej, ändå inte.
I slakmotan hör jag honom närma sig och när han passerar med enerverande steg är det en brutal kamp mot mitt eget psyke som börjar.
Det är aldrig för sent att ge upp, tänker jag och släpper iväg honom tio meter.
I helvete heller, svarar jag mig själv och äter snabbt igen försprånget. Bara för att känna hjärtat rusa och musklerna värka. I nästa sekund stupar jag i backen och det är ungefär där min skidcomeback landar: i skam och förnedring.
Det kanske inte dröjer 25 år till nästa gång jag åker skidor, men en sak lovar jag: silvertårtor får sådana som Charlotte Kalla ägna sig åt. Att bli tvåa är att förlora.